Om lyckan i att vara mamma

Heeeeej,

Sitter här vid skrivbordsplatsen i vårt vardagsrum och skriver…
Det är mycket som jag försöker skriva ner, sida efter sida av erfarenheter genom livet.

Som jag sa till min juvel igår…
Jag är 45 år och det har tagit mig så här lång tid att komma på vissa saker…
Saker som att jag duger som jag är.
Saker som att jag är bekväm med mig själv och gillar den jag är.
Jag har haft förmånen att växa upp i en väldigt kärleksfull familj,
med en mycket närvarande mamma och pappa.
Anledningen till att jag känt att jag inte duger beror på svek jag varit med om.
Svek som tagit mig tid att bearbeta, men som nu inte längre svärtar mina tankar.
Jag har släppt det och känner sådan enorm glädje och lycka över det jag har idag.

Att vara mamma är ju en gåva som är helt fantastisk.
Igår hade vi ett sånt där innerligt förtroligt mamma-dotter-prat.
Där bland anteckningar och SO-böcker och politikprat.
För vem har inte tvivlat på sig själv och sina förmågor som tonåring?
Men tack och lov kan vi prata om det här hemma.
Hon är en väldigt känslosam tjej, fast vi vet att hon har ett “pokerface” ibland.
Men för sin mamma döljer hon inget.
Till slut rann tårarna på oss båda två.

För ibland svämmar känslorna verkligen över.
Man kan ju inte nog bedyra kärleken till sitt barn, eller hur.
Oavsett vad hon presterar så älskar vi ju henne mest av allt.
Det är för den underbaring hon ÄR, inte för vad hon GÖR.
Det försöker vi vara noga med.
För det är lätt att jämföra sig med andra och bli nedstämd om man tycker att man presterat sämre.
Men en prestation kan ju vara så otroligt olika.
Vi försöker förmedla att bekräftelse från andra är en boost, men inget man ska “försörja” sig på.
Det bästa är om bekräftelsen kommer inifrån en själv, inte i jämförelse med någon annan.

Jag jobbar fortfarande mycket med mig själv och försöker utvecklas.
Men jag har ändå kommit en bit på väg.
Det vill jag förmedla till henne.
Så hon känner trygghet och självkänsla.

Hur tänker ni kring bekräftelse?

Ja ni… Det är mycket som snurrar i mitt huvud.
Men jag tycker om att ventilera dem och det är skönt att skriva av sig.

Nu ska jag ägna mig åt min juvel igen.
Repetition inför morgondagens stora prov.
Sen får det allt bli en myskväll här hos oss.

Varma kramar Anna

Om Kristin Kaspersen och downsizing

Heeeeej vänner ♥

Igår var jag tillsammans med några goa vänner på en välgörenhetsgala anordnad av en mäklarbyrå här i stan.
De anordnar denna gala 2 gånger om året och pengarna går oavkortat till Kalmar Stadsmission.

Igår var temat “Good for You” och gästen var ingen mindre än Kristin Kaspersen.
Hon var helt fantastisk att lyssna på!
Allt hon sa och berättade om ligger så rätt i tiden och fick nog de flesta att tänka en gång till.

Kristin Kaspersen har ofta haft många bollar i luften och är väldigt energisk.
Mycket har handlat om prestation och en dag tog det liksom stopp.
Hon drabbades av utmattningssyndrom och tvingades att tänka om.
Eller tvingades, hon ville helhjärtat göra en förändring i sitt liv för att bli mer närvarande i nuet.

Hon pratade om downsizing i livet.
Att skala bort och våga välja nytt.
För henne innebar det att hon sålde ett stort hus med en stor trädgård och flyttade till lägenhet.
På så vis frigjorde hon tid till det som hon prioriterade mer.
Tid med sina barn.

Jag tänker att vi gjort samma resa i vår familj.
Vi valde att våga sälja huset.
Vi valde att våga sälja huset till förmån för ett liv, för oss, med mer tid för livet.
Vi downsizade vårt hektiska leverne med renovering av hus till förmån för ett liv med mer tid för varandra.
Innan hade vi inte alls så mycket tid med varandra, men livet var ändå mer tjafsigt.
Vi var mer irriterade och arga på varandra, för att vi var trötta och slitna.
Framförallt så klarade inte jag av det levnadssättet. 
Stressen gjorde mig till en sämre variant av mig själv.
En variant som mestadels var vresig och irriterad.

Jag är så innerligt lycklig för att vi lyssnade inåt och valde OSS.
Vi valde att skala av så mycket vi kunde och rensade bort massor, verkligen massor av saker.
Nu är vårt hem inte på NÅGOT vis minimalistiskt, men vi har valt ut de saker som vi verkligen vill ha.

Det har också gett oss mer tid för varandra.
Idag har jag kunnat sitta i flera timmar med juvelen och hjälpa henne inför provet i SO på torsdag.
Vi har gått igenom det mesta som har med val, regering, riksdag, departement, utskott – you name it, att göra.
Jag äääälskade Samhällskunskap själv, så det är verkligen supernyttigt att fräscha upp sitt eget minne.

Har ni downsizat något i era liv någon gång?

Livet.
Det gäller verkligen att våga ibland.
Våga följa känslan och lita på att det blir bra.

Nu säger min magkänsla mig att magen måste fyllas på dock..;)
Så jag önskar Er en fin kväll!

Varma kramar Anna

Om svaret på frågan

Hej fina ni ♥

Måndag och en synnerligen vacker sådan.
Mannen min jobbar hemifrån idag så vi tog lunchdejt på stan – sådan lyx att kunna göra det lite spontant.

För ett tag sedan var jag på en dag gällande cancerrehabilitering.
Många gånger tänker man ju att rehabilitering är något man gör EFTER.
Men rehabilitering är minst lika viktig UNDER BEHANDLINGEN.

Jag fick frågan om jag ville berätta lite om mina tankar kring detta.
I rummet fanns kontaktsjuksköterskor, dietister, kuratorer och fysioterapeuter (tror inte jag glömt nån yrkesroll nu)
Jag berättade om min cancerresa, som ju är ganska lång, samt hur jag tänkt den här gången.
Mycket har förändrats och många nya rön har kommit sen jag var sjuk sist.

***

” Ärligt talat blev jag skiträdd. Skulle cancern komma och ta mig nu?
Jag vill ju leva, leva och finnas i det livet jag har.
Så jag bestämde mig för att göra det allra bästa som jag kunde.
Vissa dagar kunde det vara en enorm prestation att ta mig ur sängen och gå ett varv runt kvarteret.
Men varje gång har jag märkt att jag mått så mycket bättre för varje steg jag tagit.
Illamåendet har lättat och kroppen orkat lite mer.
Jag vet att jag är utrustad med sjukt mycket pannben och kan pressa mig själv i en situation som denna.
För min livslust är så stor.
Jag. vill. ju. så. gärna. LEVA.

Min terapeut sa till mig att inte göra något som blir ångestbetingat.
Gör det som får dig att le, skratta och må bra.
Så istället för att cykla ifrån cancerjävlen tittar jag på min man, min dotter, mina systerdöttrar.
De som är med på det passet.
Så LER jag – och gör tummen upp!
För vi gör det tillsammans.

Jag vet att jag är en privilegierad person.
Jag har en underbar make och dotter.
En syster med familj som står mig otroligt nära.
Min mamma och pappa i alla lägen.
Min bror och hans sambo och miraklet i magen.
Jag har så många omkring mig som älskar mig och som jag älskar tillbaka.
Min lista kan göras så lång.
För det är jag så innerligt tacksam.

Alla har det inte så.
För dem önskar jag att jag kunde vara en källa till inspiration och drivkraft.
Det önskar jag.”

***

Efteråt fick jag lite frågor.
Bland annat fick jag frågan:

“Har du alltid varit ett träningsfreak?”

Jag har alltid varit i rörelse, jag är inte en stillasittande person. 
Men jag mår bäst när jag rör på mig och jag tränar väldigt varierat.

Så klart förstår jag att det kan verka provocerande.
Men det kan jag ta.
För alla vet inte hur det känns att drabbas av cancer.
Det här är mitt sätt, men jag vet också att forskning pekar på att träning hjälper, både under behandlingen och efter.
Ja, den är min terapi och medicin.
Men vad är det för fel med det?

***

Jobbar du? är en annan fråga som jag svarar på ibland.

Svaret på den frågan är nej, än så länge.
För jag har gjort det förut.
Haft så bråttom och skyndat iväg och agerat “duktig flicka”.
Med en påföljd att jag kraschat, gång på gång.
Det är inte värt det.
Nu tar jag hand om mig själv på bästa sätt och det gör mig till en bättre version av mig.
Det gör mig även till en bättre fru, mamma och medmänniska.
Jag vill leva och jag vill hålla.
Jag är rädd om det liv jag har och vill inte stressa.
Jag vill vara en hel människa.

***

Ta hand om Er fina ni och njut av denna måndagskväll!
Själv ska jag lyssna på Kristin Kaspersens story.

Varma kramar Anna

Om orken och viljan

Hej vänner ♥

Hur mår ni?

Just nu blir bloggandet lite sporadiskt, men har liksom haft fokus på annat.
Jag äääälskar verkligen att skriva och dela med mig, det är en del av mig.

Igår hade vi min kusin och hans familj här.
Som alltid hade vi så trevligt och mysigt tillsammans.
Mat och umgänge – som det fyller på hjärtekontot ♥

De hade med sig en så himla söt växt.
Underbart höstig!
Även om det råder brittsommar ute, så är jag väldigt redo för höst.
Nästan så jag kan längta efter regniga dagar då man bara kan kura inne 🙂

Idag är det som om någon har svept undan ben och kropp totalt för mig.
Totalt orkeslös och trött.
Sovit dåligt igen och det påverkar mig markant.
Jag märker fortfarande av sviter från cytokurerna.
Jag är extremt glömsk och har svårt att koncentrera mig längre stunder.
Så länge jag håller mig fysiskt aktiv går det bra.

Igår var jag på danspass igen.
Zumba och afro.
Å vet ni – det är med ett gigantiskt leende som jag svettas mig igenom dansen.
För jag är så lycklig över att jag kan.
Det är inte en självklarhet för mig så därför känner jag sådan enorm glädje över
att kunna dansa, skaka rumpa, koordinera armar och ben och känna livet i mig till musiken.
Det är så jag vill krama instruktören och tjoa av glädje! 🙂
Men för att folk inte ska tro att jag är TOTALT galen så hejdar jag mig lite 😉
MEN.
Jag talade om för instruktören efter passet att det var heeeeelt underbart och att hon spred så mycket energi.
För jag tror att det är så viktigt.
Och av hennes reaktion att döma så blev hon väldigt glad över min feedback.

Nu ska jag se till att vara klar tills maken kommer hem efter att han lämnat juvelen hos en kompis.
Då ska vi ta en lång skön stilla promenad.
Hand i hand och njuta av kärleken vi har.

Vad gör ni en söndag som denna?
Hoppas ni njuter av solen och stannar upp och bara är lite grann.

Många varma kramar 
Anna