Om att vara lite vilsen

Först tänkte jag:
“Nä, fy sjutton den bilden raderar jag ur alla minneskort och
publicerar absolut INTE den på bloggen…”

MEN.
Jag gör som andra hyllade företag just nu.
No filter och ingen retuschering.
Livet kommer ju varken med filter eller redigeringsverktyg.
Inte när det kommer till levande varelser iaf.

Då kan vi väl våga vara ärliga och visa verkligheten.
Jag erkänner: Jag är ganska trött just nu.
Det syns i mitt ansikte.
Men bakom de trötta ögonen och nån rynka här och var så finns det något mer.
Det finns ett j-lar anamma som ger mig styrka och karaktär.
Det ger mig karaktär att tacka nej till saker jag inte vill och mod att bejaka livet.

Jag kommer med reservdelar.
Jag har inte en komplett kvinnokropp.
Jag har ärr, hudförändringar och stela leder.

MEN.
Jag LEVER och jag har ett LIV.
Jag väljer att fokusera på det jag har istället för det jag saknar.
Jag upprepar: Ingen ska trösta sig med att nån annan har det värre,
MEN återigen, det kan ge oss alla perspektiv i livet.

Som sagt, jag har inte en komplett kvinnokropp.
Jag har ett bröst och det jag har kvar har krympt ett antal storlekar.
Det kunde vi faktiskt skratta ganska gott åt i helgen – för jag har styrkan att bjuda så mycket på mig själv.
Jag kan säga:
“Jag kan få ett nytt bröst och när de lyfter till det andra för att matcha det nya så kanske jag får två riktigt schyssta brön”
* L E R *

Jag kan bjuda på mig själv för jag har rätt mycket självdistans.
Jag är inte mer än någon annan.
Men jag väljer att dela med mig väldigt mycket mer av mig själv.
Jag har gråtit, varit förtvivlad och sörjt.
Jag har pratat, ältat och ventilerat.
Jag har fått det ur mig.

Nu har tiden kommit för att landa i allt.
Tiden att komma ikapp med alla tankar och känslor.
Tid för att landa i allt som händer rent fysiskt och psykiskt.

Tårarna är oftast väldigt nära hos mig.
I fredags var det som att öppna en fontän…
Begravningen var väldigt stillsam, vacker och ett värdig avslut för morfar.
Men det gör ont.
Det gör så fruktansvärt ont att ta farväl av en högt älskad.
Alla vi som är kvar får ta oss tid att sörja.
Morfar är redan någon annanstans.
Håller mormor i handen.
Det tröstar att tänka så.

När jag stod framme vid kistan med min man och dotter var det som att livet passerade revy för mig.
Min kropp skakade av gråt och jag ville säga så mycket – men orden kom inte fram.
Men mina tankar förmedlade allt det jag ville ha sagt till morfar.
Jag vilar i det.
Allt jag fick fram var:
“Ta det vackert lilla morfar – jag älskar dig.”
Men mina tankar förmedlade så mycket mer.

Jag är inte där.
Jag är långt ifrån klar.
Jag har så mycket kvar att leva för.
Det är inget jag tar för givet – men det jag kan hjälpa mig själv med för att behålla hälsan tänker jag göra.

Jag tränar flera gånger i veckan, rör på mig på något sätt varje dag.
Jag vill vara stark och hälsosam.
Jag tänker goda tankar – jag utgår ifrån att livet vill gott.
Jag fastnar inte i bitterhet och gräver inte ner mig i “eländet”.
Jag är vänlig mot min omgivning och sprider kärlek så gott jag kan.
Det jag ger får jag också tusenfalt tillbaka.

Så – tiden för att landa är här.
Jag omfamnar den och tar hand om den tiden på bästa sätt.
Jag är ärlig både mot mig själv och min omgivning.

Jag vill återigen TACKA för er feedback och omtanke.
För att ni tar er tid att ge tillbaka.
Det finns så mycket gott i livet att fokusera på, det gäller att ta på rätt ögon och öron.

Ta hand om Er och ha en riktigt fin tisdag!
Med kärlek,
Anna

Om att ha påbörjat hormonbehandlingen

Hej vänner,

Hur mår ni?

Jag önskar jag bara kunde skriva att jag mår prima, toppen och alla tiders…
Men på riktigt så orkar jag inte med mer värme nu…
Det här med att gnälla över vädret eller något annat jag inte kan styra över brukar inte 
vara min grej, men nu känns det verkligen maxat…

Igår påbörjade jag hormonbehandlingen.
Om jag tyckte att jag svettades innan så är det INGENTING mot vad som nu händer i min kropp.
Sov som ett stycke skrot i natt då jag bara snurrade och vevade runt.
Skulle ha tränat på morgonen, men var så trött och slut så det får bli i ikväll tillsammans med maken.
Att svettas när man tränar är ju liksom meningen, och det bekommer mig inte.
På gymmet är det dessutom AC så där känns det inte som man ska tuppa av av värmeslag.

Däremot bekommer det mig att svettas så kläderna blir genomblöta bara av att städa….
Dottern och jag körde ett race tillsammans här på fm, så nu är det rent.
Men ärligt höll jag på att bli halvt tokig på kuppen.
Nu sitter jag här i bara trosor och bh, efter en iskall dusch, med en fläkt som håller mig något så när sval.

Jag trodde att jag var beredd på att kroppen skulle få ett tokryck, men hörrni det här kan man inte förbereda sig på.
Blir smått ilsk och väldigt frustrerad av att ständigt känns mig ofräsch 🙁
På något vis känns det här värre än själva cytokurerna… 
De var ju övergående och jag kunde finna kraft att ta mig igenom illamående och alla andra biverkningar.
Det här har jag ju ingen ANING om hur länge det kommer hålla på.

Det gör det lite svårt för mig att känna mig riktigt närvarande.
Känner lite smått panik över om jag inte är närvarande imorgon.
Lilla morfar begravs imorgon.
Jag vill bara få ta ett värdigt avsked av min fina morfar.
Känner hur gråten sitter som en klump i min hals och ögonen vattnas.

Mina tankar och känslor är överallt just nu.
Innerligt TACKSAM, GLAD, LYCKLIG och ÖDMJUK för att allt gått så bra så här långt.
Samtidigt LEDSEN och OROLIG för hur jag ska hantera framtiden.
Jag försöker sortera känslorna och allt jag känner – men det är svårt att formulera dem i ord.
Fingrarna dansar över tangenterna men jag vet inte riktigt vad jag skriver.

Jag vill så gärna förmedla något genom min blogg.
Men just nu vet jag inte vad jag kan förmedla.
Vem är jag att gnälla över att det är för varmt?
Vem är jag att gnälla över värmevallningar?

Allt handlar inte om mig.
Det som alla gjort för mig – hur ska jag kunna ge tillbaka?

Jag vill ju dansa och skratta så som jag brukar vara.
Men dalarna kommer och de mörka tankarna tar över inombords.
Jag kämpar för att hålla dem borta.
Jag kämpar för att hålla god min.

Jag har så EXTREMT mycket i mitt liv att vara TACKSAM för.
Tro mig när jag säger att inget av det tar jag för givet.
Jag kan tänka på saker som:
“Tänk ändå att jag kan gå, jag har två ben som fungerar och jag kan promenera längs Kalmarsund.
Det är ingen självklarhet för alla, men jag kan det.”
“Jag har en fantastisk familj, de omsluter mig alla på sitt sätt. De finns och öser sin kärlek över mig.
De bär upp mig när jag är ledsen – likväl som de gläds och skrattar med mig när jag är glad.”

Jag vill ännu mer TA VARA PÅ LIVET.
Känna tacksamhet varje dag och vara så närvarande jag kan.

Jag drömmer om att en dag kunna försörja mig på att dela med mig av mina erfarenheter.
Att kunna peppa och stötta andra i en liknande situation.
Två gånger har jag brottats med cancerhelvetet nu.
Det är så klart två gånger för mycket.
Men nu är det ju så.
Och då är det min förbannande skyldighet att göra något med den erfarenheten.

Cancern är inte min vän – men jag kan inte göra den till min ovän.
Om jag gör den till min ovän kommer jag varje dag få handskas med bitterhet och ilska.
Det vet alla att det inte är hälsosamt.

Fick precis samtal från dietisten – så skönt att bara lufta alla tankar.
Har jag fortfarande samvetstankar kring kosten?
Svar JA.
Jag oroar mig fortfarande för om jag äter och dricker HELT rätt.
“Jag borde kanske inte ha…” dyker ofta upp i huvudet.
Det är något jag jobbar med att lära mig komma mer överens med.

Så kära ni som troget hänger kvar och läser.
Finns det något som ni vill att jag berättar mer om?

Snart kommer maken hem och då ska vi till gymmet alla tre ♥
För vi tänker att det ska bli en familjegrej.

Ta hand om Er kära ni, så kommer det snart lite nya rader och tankar här i bloggen.
Omtänksamma kramar Anna

 

Om att investera i sig själv

Heeeeej,

Nu har jag blivit med träningskort 🙂
Så himla skönt att träna heeeela kroppen.
Jag har ju verkligen inte slarvat med promenaderna, utan har gått entimmes rundor varje dag.
Det brukar bli nånstans 6-6,5 km per dag.
Men jag känner att jag behöver mer, både styrka och smidighet.
Sen behöver min man komma igång igen så då passar det utmärkt att vi peppar varandra 🙂

Igår investerade vi i nya träningsskor till moi.
Rosa så klart 🙂
Men det är inte skorna i sig som är själva investeringen i mig själv, det är träningen.
Att avsätta den tiden, och förvisso kostnaden, för ett bättre mående.

Jag ska ärligt erkänna att jag funderar en del på hormonbehandlingen,
eftersom jag vet att den kan påverka både humöret och kroppen.
Eftersom min kropp inte producerar östrogen själv längre, och har så inte gjort på över tio år,
(det slogs ut av stamcellstransplantationen) så känner jag ju av det nu när jag inte tillför det längre.
Jag har aldrig svettats direkt märkbart förut, men nu kan det fullkomligen rinna om mig.
Och det kommer verkligen från ingenstans och helt plötsligt är jag bara genomvarm hela jag.
Känslan gör mig ganska frustrerad och så känner jag mig ofräsch….

Det här är ju något som i stort sett ALLA kvinnor går igenom, så det är inget unikt för mig.
Möjligtvis är jag nog något ung för att hamna i menopaus redan…
Men jag har inte så mycket val, så därför tänker jag se till så att jag har så bra förutsättningar jag kan.
Och alla vet vi att träning hjälper upp både humör och vissa obalanser i kroppen.
Så imorse var vi på gymmet igen och körde Milon.

– Har ni testat det? –

Gymmet ligger bara några tvärgator bort från oss, så vi kan inte hitta på en massa ursäkter
för att komma undan 😉

Nu ska vi göra oss redo då vi är bortbjudna ikväll.
Sen är det jobb för maken imorgon igen 🙂

Ha en fin söndagskväll!
Varm kram Anna

 

 

Om ett hopp för LIVET !!!

Kära vänner,
Idag bjuder jag Er på ett hopp för LIVET 
Det här är jag just nu, tre veckor efter sista cytokuren.
Den femte blev inte av igår.
För den behövdes inte – för min behandling är klar, avslutad, finito.
Nästa vecka påbörjar jag ju hormonbehandlingen, och jag tänker göra
så gott jag kan för att må så bra jag kan, under de förutsättningar jag har.
Men idag – efter introduktionen på gymmet – bestämde jag mig.
Idag SKA jag bada!
Jag är verkligen ingen badkruka ska ni veta.
Men jag har inte kunnat eller vågat bada än i sommar.
Tro mig, det har svidit.
För den här sommaren kommer ju gå till historien.
Nån bikiniöverdel har jag ju inte som passar precis…
Så jag tog en träningstop med min “träningsprotes”
För jag har fått två olika bröstproteser.
Alternativet att jag skulle bada utan kändes inte aktuellt överhuvudtaget.
Min kropp är inte vad den en gång var.
Men den är min och den är levande.
Att få hoppa rakt ner i havet var en helt underbar känsla.
Först lite tveksam och feg… men sen bara gör jag!
Ett hopp för att fira LIVET!
Tack tack tack för att jag är här och kan hoppa i och svalka mig som jag längtat efter!!
Igår var vi hos min kusin med familj och hade en urmysig eftermiddag och kväll!
Det hade vi inte kunnat göra om jag fått en femte kur igår.
Idag har vi kommit igång med träningen och det känns UNDERBART!
Mitt mål är att jag ska känna mig starkare och fastare i kroppen till jul.
Vad tror ni?
Är det ett rimligt mål?
Nu ska vi titta på Ernst här 🙂
För vi har haft lite middagspicknick i parken ikväll.
Ta hand om Er!
Varma kramar Anna