Saker som får en att känna sig som hemma

♣ Heeeeeeej solstrålar ♣

Om ni visste vad glad jag blir av er fina respons!!
 ♥

Idag skiner solen över ett isigt Kalmar.
Jättefint!

Idag är min man på teknikjakt 😉
Jag gillar design och han teknik, så då får man ju kompromissa lite.
En liten duva har heller ingen aning om hur hennes rum kommer uppdateras i eftermiddag 😉

Köket har lite finlir kvar, men allt är på plats.
Fastigheten är gammal, så allt är ju snett och vint, men det är å andra sidan väldigt charmigt.
Det gör ju dock att det blir lite speciallösningar här och var.

Jag drömmer vidare om den där köksön jag alltid velat ha och nu har jag tejpat upp den på golvet….
Så får vi se vad min man säger när han kommer hem * he he *

Tallrikshyllan som paps gjorde åt oss för ett par år sedan kom upp förra veckan.
Den är en sån sak som får mig att känna mig hemma.
Den är ju liksom unik eftersom pappa snickrat den och mamma designat den ♥
Sånt kan inte köpas för pengar.

Idag fortsätter förvaringskampen här hemma.
Men livet är ju fullt av utmaningar så vi ska nog få ordning här med så småningom.

Ha en riktigt vacker söndag vänner!
Kraaaaam Anna

Där något tar slut tar något nytt vid

Heeeej där,

Det blev en paus här…
Hoppas det är några kvar här än ändå ♥

Eran Ekenäsliv börjar ju nu gå mot sitt slut.
Men där något tar slut tar ju något nytt vid.

Ska inte på något vis sticka under stolen med att detta fullkomligt slukat vår energi…
Men när vi väl landar kommer det att bli bra, så är det.

Igår var jag i huset för sista gången.
Maken är och gör det sista där idag.
Det har blivit otaliga rundor till tippen, men även Stadsmissionen har fått ta del av vårt överflöd.
För när man börjar tömma ett hus inser man hur mycket saker man har…
Saker som man liksom bara “stuvat undan” så länge…
Trots att vi har rensat i ett helt år, var det ändå massvis kvar för oss att sortera bort.

För när vi väl började bära in saker i lägenheten insåg vi ju ganska snabbt att utrymmet är
extremt begränsat jämfört med i huset.
Där hade vi ju ett stooooort garage på 70 m2, en redskapsbod, en källare på 60 m2 och så boytan på minst 120 m2.
Nu bor vi i en lägenhet på 107 m2, och har ett litet förråd i källaren.
Vi har sparat våra korgutemöbler samt tillhörande krukor, dem förvarar vi hos svärmor och hennes man.
Vi har även sparat trädgårdsredskap som vi förvarar i deras uthus.
Tur för oss att de har massor med utrymmen som vi kan förvara saker tills den dagen kommer när vi behöver dem igen.

Tanken är ju inte att vi ska bo här för alltid, men det kan ju ta tid innan vi hittar det vi önskar.
Vi söker ett radhus i lagom storlek för oss här i stan.
Men, nu landar vi här och det är väldigt mysigt i lägenheten.
Vi har takbalkar överallt och det är ganska lågt i tak, så det är tur att ingen av oss är särskilt lång 😉

Den stora utmaningen nu är att komma iordning.
Det saknas som sagt verkligen förvaringsmöjligheter så rensningen pågår än.
Det går verkligen inte att vara nostalgisk i ett sånt här läge, utan vi har verkligen bara sparat det vi
verkligen behöver och vill ha.
Vi har inte längre 5 uppsättningar av olika serviser, för vem behöver det??
Det är kul att byta, men jag har kommit på att man kan trolla en del med underägg och servetter istället 🙂

Så.
Något är på väg att få sitt slut.
Men nu är det dags att skriva en ny historia, med nya egna kapitel.
Livet liksom.

Viktigast av allt är ju ändå hälsan och livet.
Det blir man varse om gång på gång.
Många tårar har trillat, men ack så tacksam jag är för den familj och de vänner jag har.

Nu ska jag fortsätta röja här.
Hoppas verkligen ni vill följa med på vår nya resa.
Den kommer ju även innebära en ny blogg, men där är jag inte riktigt än, så än så länge håller
jag er underrättade om vad som händer här 🙂

Ta hand om Er!
Varma kramar Anna

Döstäda…

Läser boken “Döstädning- ingen sorglig historia” av Margareta Magnusson på kvällarna.
Som jag lånat på biblioteket – för när jag läst den behöver jag ju den inte mer.

Hej där,

Det blir lite sporadisk uppdatering här nu ett tag då vår tid fördelas mellan
huset och lägenheten. 
Huset är väl än så länge mest “hemma” men just nu är vi lite “hemlösa” –
kan man säga.
Alltså hemlösa som att vi inte riktigt känner oss hemma nånstans just nu.
Huset töms allt mer och liksom “avidentifieras” från oss.

Vi är ju på vägen “till något “ nu.
Vi ska skapa oss ett nytt hem inne i stan.

Idag håller jag till här i huset och maken är inne i stan.
Vi har haft mor och far här över helgen och pappa och jag har målat.
Vi är klara med köket, vardagsrummet och den stora hallen.
Mamma har fixat med tvätt, lagat mat och umgåtts med skatten.

***

Jag har även namnsdag i dagarna två och har blivit uppvaktad med såååå fina presenter.
Älskar presenter – vem gör inte det? 🙂

***

Jaaaaa ni, lite så här ser det ut här….
Skåp rensas ut och jag kommer köra iväg med ytterligare lass till stadsmissionen imorgon.

Man kan verkligen säga att jag döstädar nu.
Jag har slutat räkna för lääääänge sen.
Men det är inte det som har nån betydelse.
Det som är viktigt är att vi skapar rum för liv.
Ett liv som blir lättare och inte så fyllt av saker.
Saker som vi inte behöver.

För man ställer sig verkligen den frågan gång på gång:
VAD SKA JAG HA DEN HÄR TILL?
BEHÖVER VI DEN HÄR?

Många önskar att de hade energin att göra denna resa som vi gör.
Jag skulle gladeligen hjälpa till (sen när vi är klara så klart ;-))
MEN,
Frågan är nog snarare om nån vågar?? * ha ha ha*
För jag är ganska skoningslös.
Men ja, det tar massor av energi att gå igenom sitt hem så här.
Men ändå sååå värt det.

– Skulle du våga anlita mig till att hjälpa dig att rensa och få mer ordning hemma? –

***

Nu ska jag bära ut skräpet i garaget och det som ska till Stadsmissionen i bilen.
Sen beta av tvätten och städa av.

Ha en fortsatt fin 2:a advent!

Varm kram Anna

Snittamaryllis och våra olika behov…

 

 

Heeeeej där,

Va roligt att ni tycker det är kul att se vad som händer inne i “city” 🙂
Det är ju så himla olika det där vad man har för preferenser och behov på sitt boende.
Hur det än är lämnar vi ju ett för oss tipp topp boende.
Vi gör ju en del avkall för att kunna leva ett enklare liv i stan, så då är det viktigt att trivas
där vi ska bo.
Vi tillbringar en del tid hemma och då vill man ju inte vantrivas pga av saker som man kan åtgärda..

***

Och just nu har vi delat upp oss så som vi gjort.
Jag får ju förmånen att vara med dottern varje dag.
Sen hjälper hon även mig en del med viss packning här hemma med.
Men först av allt går alltid hennes skolarbete och om hon vill vara med kompisar efter skolan.
Då skjutsar jag och sen är det hem till matlagning, skolarbete och annat som behövs fixas här.

Jag har ju turen som har en enormt skicklig snickarman.
Till yrket it-konsult, men på fritiden världens bästa snickare.
Jag vet att han är duktig.
Men vi vet båda två att han inte har byggt det här huset själv.
Det gör rätt ont att höra faktiskt.
Min kropp har efter sjukdomen vissa begränsningar som gör att vi har viss uppdelning här hemma.
Men vi vet båda två att vi bidrar på olika sätt.
Och det hade inte sett ut som det gör idag om min man byggt “hela huset själv”.
Så den ballongen kan vi slå hål på tycker jag.

Vi vet ju att vi är noggranna bägge två.
Men ingen ifrågasätter att en man girar lister för noga, eller hur?

Så jag vill bara slå ett slag för allt som görs i ett hem.
Många saker är det ingen som ser för de bara måste ske för att livet ska fungera.

Och vi tar i från tårna och känner enorm värme och tacksamhet för alla omkring oss.
Som vet och förstår att ett hem byggs inte bara av skruv och spik.
Det är ganska mycket mer, och allt är lika mycket värt.
Men det är lätt att själv förminska sina egna insatser.
Det ska jag försöka sluta med.
För utan min insats hade det inte blivit samma sak.
Helt klart fantastiskt bra.

Men det är kombinationen som gör helheten.
För vi har byggt det här huset ihop (med massa hjälp från familjen), och snart en lägenhet, inte var för sig.
Så ser vi på det.

You can 
AND
We can.
End of story.

Varm kram Anna