Om att vårda relationen

Fredag eftermiddag och vi sitter i bilen på väg till Borgholm.
Himlen är regntung och grå, men vad gör väl det? 🙂
Vi ska njuta av god mat på Hotell Borgholm
Stjärnkocken Karin Fransson och hennes make har bestämt sig för att varva ner
och lämna över till nästa vid årsskiftet.
Deras mat är något utöver det vanliga så det ska bli sååå härligt.

Min röst är fortfarande ganska kaputt, så just nu kör vi tysta leken här i bilen 😉
Lite trist för maken om jag bara ska sitta tyst hela kvällen ju 😉

Så viktigt det här.
Att vårda relationen och ta hand om varandra.
Min man är verkligen en riktig klippa.
En bumbibjörn som jag kan luta mig mot ❤
Han får mig att känna mig trygg och älskad.

Vi har definitivt kört över några vägbulor och åkt över stormiga hav.
Men vi har haft modet att stanna kvar.
För vi vet vad vi har i varandra.
Med åren känns relationen mer stabil, trygg och ännu mer kärleksfull.
Vi kan ha våra meningsskiljaktigheter, men bråkar väldigt sällan.
Vi har lärt oss att prata och kommunicera med varandra.

Min man har lärt sig mycket av mig och jag har lärt mig mycket av honom. 
Han har också fått lära sig hur det är att leva med en person med HSP.
Det är en balansgång, då jag många gånger är extremt känslig.
Då han kan vara klar med en sak kan jag behöva mer tid.
Handlingsmässigt är jag en snabb person, men emotionellt är jag en slowmotion person.
Jag behöver ofta mer tid att smälta och bearbeta saker som händer i livet. 
Men jag har väldigt nära till skratt också, så det är inte bara allvarsamt 🙂

Jag är så tacksam för det vi har.
Jag är tacksam för att vi valt varandra.
Jag är tacksam för att vi står starka tillsammans.
Idag, imorgon, och alla andra dagar.

Ta hand om Er och krama nån lite extra ikväll!
Med kärlek,
Anna




Om att fira sockerbröllop

Det är vår dag idag.
En kärlekens dag.

10 år har vi varit ett par och 6 år har vi varit gifta idag.
Sockerbröllop kallas det visst ♥

Så mycket har vi tagit oss igenom tillsammans.
Livets berg-och-dalbana, men vi har alltid haft varandra.
Motgångarna har gjort oss starka och sammansvetsade.
Det är vi.

Vår lilla familj.
De tre musketörerna.
Lilla juvelen som då bara var 7 år.
En liten liten duva, som idag är en fantastisk tonåring.

En tonåring som gått igenom lite mer än de flesta tonåringar.
Hon gör oss så stolta och fyllda av kärlek.
Det är vi tre och det är vi så himla nöjda och glada över.

 

Amor vincit omnia ~ Kärleken övervinner allt

Han e min man och jag e hans fru.
Och idag ska vi självklart fira.
Idag firar vi i lilla trion.
Till helgen firar maken och jag med att åka till Hotel Borgholm och äter Karin Franssons goda mat.

Hos oss firar vi det som firas kan.
För att vi vill och för att det är mysigt.
Livet är för kort för att låta bli tycker jag.

Puss mitt hjärta – idag, imorgon och alla dagar därefter.

 

Om lussebullar och några läkarbesök

Kanske har ni sett i min händelse på instagram att det bakades här igår? 🙂
Jag är verkligen ingen bullmamma, men visst kan jag baka om jag sätter den sidan till 😉
Det är nog kladdet och stöket som blir som gör att jag drar mig för det….
Men har ju en juvel som älskar det, så igår när hon slutade tidigt svängdes en deg ihop.

Gjorde en halv sats med Leilas Saffransbullar med mandelmassa och arraksfyllning,
resten Leilas traditionella lussekatter 🙂

Jag är inte lika fundamental när det kommer till sötsaker, men är fortfarande väldigt restriktiv.
Men nån gång äter jag och då ska det vara värt det. 
Som en hembakad lussebulle, det är ju vansinnigt gott 🙂

Har ni bakat något?

***

Idag har jag pratat med “min” bröstsköterska, för alla dessa infektioner börjar ta smått knäck på mig.
Det är som att de få timmar jag får i respit är jag liksom i vaksamt läge…
När slår nästa till liksom…
Nu har ju infektionerna avlöst varandra på löpande band här, och inte finns det nån röd tråd heller, för det är ju olika hela tiden.
Hon förklarade det som att under själva behandlingen är kroppen i ett slags försvarsläge och hanterar det som attackerar på ett bättre sätt.
Nu har jag inte mycket motståndskraft kvar och alla infektioner tar fäste i min kropp.
Helt ärligt så är jag ganska sliten.
Men jag håller nog ändå modet uppe ganska bra faktiskt.
Men jag känner samtidigt att det här inte är hållbart, jag måste få tid att återhämta mig.
Och jag behöver nån slags vettig förklaring, som gör det lättare att förstå.
Så nu har jag fått en tid hos “morfardoktorn” nästa vecka.
Det känns väldigt skönt.
Veckan därpå ska jag göra gastroskopi…. fy fabian….

Lite så är läget nu.
Ganska trött. Ganska sliten.
Förbaskat ont i halsen och ganska hes.
Men med en vilja av stål.
För det jag vill är att leva mitt liv.

Ha en fin kväll finingar!
Varma kramar Anna