Om att se till helheten

… sitter i vårt kök och känner sådan enorm KÄRLEK.
Jag är RIK, enormt RIK.
Jag känner sån tacksamhet för min familj.
Har suttit här och pratat med dottern och ena systerdottern, två fantastiskt glänsande juveler.
De har så mycket känslor och ödmjukhet i sig.
De vet ibland lite för mycket om livets baksidor än vad vi hade önskat, men de vet alltid att vi finns här.

Vi har gråtit tillsammans idag.
För jag kände att det var dax.
De vet nu för de var redo.

Jag tror inte på att dölja sanningen.
Jag tror på att vara öppen och att våga dela det som är svårt.
Men jag tror även på att det är viktigt att ge dem tid till att reflektera och tänka klart sina tankar.
Att lyssna in deras tankar och känslor.

Och jag rensar igen…
Sparar bara det som ger värme.
Figurinen från min morfar är väldigt viktig för mig.
Den har fått sig en smäll en gång, men livet är ju så.
Alla är vi märkta på ett eller annat sätt.

Jag väljer att dela mina tankar och känslor ganska öppet.
För det hjälper mig och förhoppningsvis någon annan.
Ingen är ensam – vi bär alla på saker i ryggsäcken.
Det har jag stor respekt för.

Det var även väldigt fint igår, när vi var hos terapeuten på bröstkliniken alla tre.
Hela lilla familjen.
För hon ser till helheten.
Vi har gått igenom det här tillsammans.
Igår fokuserade hon mycket kring vår tonåring och hur hon hanterat allt det här året.
Det är inte lätt att vara tonåring mitt i mammas cancerdiagnos.
Hon har sett mig så förtvivlad och ledsen så hon ibland blivit rädd.
Det gör ont.
“Hon klarar av det, det är bra att du kan visa dina känslor” sa terapeuten.

Jag vet att jag är en HSP person.
Jag känner oerhört mycket.
Ibland kan det kanske kännas skrämmande för de som har svårt att hantera mycket känslor.
Men allt som oftast innebär det att jag kan ge massor av kärlek till de mina.
De som har sin plats i mitt hjärta vet det. 

2018 har inte varit ett lätt år.
Vi har varit i strid med cancer. Igen.
Men vi var fullt rustade och tog fighten.
Nu kommer efterskalvet.
Det är alla känslor av oro och rädsla som legat latent i kroppen.
Nu hanterar vi det.
Men vi har varandra.
Vi kan gråta tillsammans och vi kan kramas.

Det blir bra. Det blir bra. Det blir bra.
Så tack min lyckliga stjärna för att jag har dessa underbara människor i mitt liv.
De vill vara i mitt och jag vill vara i deras. 
Då vet jag att det blir bra till slut.

Krama nån lite extra ikväll.
Lägg din hand över någon annans.
Var närvarande.

Fina ni, ha en riktigt fin kväll!
Med kärlek,
Anna