Om ännu en rapport från en sjukhussäng

Det var inte här jag skulle vara.
Jag skulle njuta av adventsstämning hemma och bara mysa i soffan hela veckan lång.
Värken i ryggen eskalerade till smärtor över bröstet i lördags eftermiddag.
Under natten jagades jag av demoner och en dödsskräck utan dess like.
Kröp nära min man… 
Väckte honom till slut och snyftade fram:
“Jag är rädd… det gör så ont och jag kan inte andas riktigt”

Natten bestod mestadels av vakenvaka.
Smärtan gjorde att jag inte kunde somna, trots två morfintabletter i kroppen.
Tabletter som jag har kvar sedan operationerna.
Inget jag stoppar i mig i onödan, men nu var smärtan outhärdlig.

Tog mig med nöd och näppe upp ur sängen vid halv tio.
Känner min kropp så väl vid det här laget att jag förstod att det här inte skulle gå över.
Ringde 1177 som genast rådde mig att ringa till 112.
Bröstsmärtor ska man ta på allvar.
Efter några minuter anlände en ambulans med två ambulanskillar.
Vi bor så centralt och de var inte långt borta.

De satte EKG som hade direktkontakt med hjärtintensiven.
Mitt hjärta slog fort, men värst av allt var smärtan över bröstet och andningssvårigheterna.
Jag fick inte anstränga mig överhuvudtaget så de hämtade en bärstol och bar mig ner de två ganska branta trapporna.
“Är det tungt?” frågade jag.
“Nej, du väger inte mycket.” sa de.
Ändå vill man liksom lätta uppåt för att det ska bli lättare för dem.

Min man åkte med i ambulansen och vi togs emot på akuten.
Prover, blodtryck, feber…
Hade jag en propp på lungan?
Åkte upp för en CT, men där såg både lungor och hjärta fint ut.

Så äntligen sprutan med morfin intravenöst…
Hela kroppen sjönk ner i den hårda sjukhusbristen med min mans hand i min…
Försvann i en dvala och smärtan avtog, den lättnaden…

Än har inte alla provsvar kommit men eventuellt är det en lunginflammation i tidigt skede.
Nu får jag antibiotika intravenöst och andningen går lättare.
Sen kl 04.00 i morse har jag inte behövt det starka artilleriet med smärtstillande, utan nu har jag “nyktrat till”.

Det är måndag kväll och febern är här igen.
Jag behöver inte ta tempen för jag känner när den kommer.
Sköterskan kom när jag plingade och jag sa:
“Jag känner att jag har feber”
Varpå han hämtade tempen och visst hade jag rätt.
Jag känner min kropp väldigt väl vid det här laget.

Jag önskade mig allt annat än det här.
Allt annat än att ligga inlagd på sjukhus igen.

Nu har jag fått febernedsättande och kroppen börjar koka…
Det är dax att säga tack för idag.
Dra på den snygga nattskjortan och säga go natt.

Så mina vänner.
Ta hand om Er!
Varma kramar Anna

20 thoughts on “Om ännu en rapport från en sjukhussäng

  1. Älskade vännen. Finner inga ord😞 det är nog nu. Ingen ska behöva gå igenom så mycket som du😞 stor styrkekram❤️ Mitt hjärta är hos dig❤️

  2. inger

    Vackra Anna. Nu får det vara nog för din del kan jag tycka. Såå synd om dig

    Hoppas nu verkligen dom kan hitta vad som felat och att du blir frisk och kry till alla helger. Kraaaam Inger

    • Ja, visst kan det vara nog… Men kroppen är sliten och mottaglig just nu så jag försöker och gör så gott jag kan.
      Ta hand om dig!
      Varma kramar Anna

  3. Monica

    Fina Anna!Gör så ont i mig när jag läser om hur du mår.Du är värd att må bra efter allt du gått igenom.Tänker så mycket på dig ,du berör mig.Hoppas nu att det vänder ,så du får njuta av adventsmys med familjen.Varma kramar/Monica❤️

  4. Milla

    Finaste Anna. Det är bra att du känner din kropp så väl och vet intuitivt när det är fel. Men det är crap att det ska behöva hända sånt som inte borde. Hoppas du repar dig snart och får rätt diagnos och hjälp. Stor kram till dig!

    • Tack för din omtanke <3 Hoppas med att det ordnar till sig snart.
      Ska iaf träffa min läkare nästa vecka, det känns tryggt.
      Varma kramar Anna

  5. Tänker på dig. Så ledsen att du ska behöva kämpa med det här ovanpå allt annat.
    Håller tummarna att du är hemma snabbt igen!
    Sänder Dig en Stor varm Kram <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *