Om anhörigträff

Igår kväll var min man och jag på anhörigträff.
Det är en träff som bröstcancerskolan anordnar.
Det var terapeuten och två bröstsköterskor som höll i kvällen.

Efter en stund delades vi upp så alla anhöriga/närstående fick sitta tillsammans och prata.
Då kunde de ventilera sina tankar om hur det är att vara nära någon som drabbats av bröstcancer.
(vore ju väldigt bra om det fanns träffar som denna för alla typer av cancer, och sjukdomar för den delen)

Den här gruppen är stor, sorgligt nog, eftersom det betyder att många kvinnor drabbats, annars hade man ju velat ta med sig fler.
Vi fick in en fråga från våra anhöriga som löd:
“Hur kan man som anhörig stötta när man känner oro hos sin partner?”
Vi var alla överens om att det oftast “bara” behövs en kram, en varm famn att krypa in i.

Det var väldigt skönt att sitta och prata igen.
Och alla som var med tyckte att det var jättebra att vara med, för att höra hur andra har det och känna att man inte är ensam.
För vi kvinnor undrar ju många gånger var våra män gör av sina tankar…
Men här hemma känner jag att vi verkligen kan prata om allt, och det är jag så tacksam för.

Min oro är många gånger att min man behöver ta ett steg tillbaka för min skull.
För att jag är den svaga och den som behöver.
Jag vill verkligen inte använda den här cancerresan, eller annat i mitt bagage, som ursäkt.
För han är verkligen så min man.
Att han ser till vad jag behöver först, och då får jag vara uppmärksam.
“Nu älskling åker du till Sth och bara har det gott, ät gott, köp något till dig själv och unna dig själv vad DU behöver.”
Sa jag till honom innan han åkte till huvudstaden för ett par veckor sedan.
För ibland får jag påminna honom om att hans behov är precis lika viktiga.

Jag vet att det lätt blir så att mycket kan kretsa kring den som drabbas,
och jag vet också att jag och min kropp drabbats en del i livet.
Jag säger det igen:
“Jag har burit det i min kropp, men alla omkring mig drabbas”
Så är det med alla sjukdomar, psykiska som fysiska.
Förresten så drabbas man ju inte av det ena eller det andra för när kroppen tar stryk tar psyket stryk och vice versa.

Det har vi pratat en del om i familjen.
Jag har aldrig velat att jag ska “dra fördel” av min sjukdomshistoria.
Det är tråkigt som XXX, men som drabbad får man ju allt stöd från sjukvården.
Det får inte alla omkring helt självklart, de måste be om det isf.

Så när vi skulle avsluta och alla skulle säga några ord om hur kvällen hade varit började jag skaka.
Jag fick inte fram ett ord och tårarna rann….
Jag hade inte gett min man något val, utan bara sagt att det här ska vi gå på.
Kanske borde jag ha ställt frågan istället… 
Men så kände inte han, utan tyckte att det var väldigt bra att vara med.

Till slut kunde jag säga det jag ville säga.
Tacksamheten över att han finns vid min sida, ALLTID ALLTID.
No matter what.
Stark, stabil, ödmjuk och kärleksfull.
Det är min man och jag älskar honom så gränslöst.
Och jag vill bara att vi ska få leva och njuta av livet nu.

“Har det hänt något? Behöver du en extra tid?”
sa hon min terapeut när hon kramade mig.
“Ja, tack” var vad jag viskande fick fram.
På tisdag träffas vi igen.

Jag vet inte om jag i ord kan förmedla den tacksamhet jag känner.
För att jag blir sedd och får känna som jag gör.

Jag håller inte på att bryta ihop totalt, men jag är ganska ledsen just nu.
Och då är det helt fantastiskt med kärleken jag har.
Från de omkring mig.
Och att komma hem och krama och pussa på vår vackra juvel.
Krypa upp i soffan nära nära min man.
Och känna hur axlarna sänks en aning igen.

Jag kommer igen, det gör jag.

Med min kärlek,
Anna

8 comments on “Om anhörigträff

  1. Hej Finaste!
    Tänker på dig och hoppas känslorna snart vänder igen. Det gör dom så klart, och det går ju inte att hoppa över, man måste gå rakt genom. Snart känns allt tryggt igen.
    Så fint du skriver om din dotter.
    Många varma kramar till Dig!

    • Hej rara Tina,
      Tack för din omtanke som värmer så oerhört 💖 har varit en minst sagt jobbig vecka… hoppas det vänder snart.
      Många varms kramar till dig 💖

  2. Monica on said:

    Fina Anna!Vet ingen som berör mig som du.Finner inga ord mer än att jag skickar en stor o varm kram till dig.Tänker på er.Monica❤️

  3. Jeanette on said:

    Hej Anna,
    Jag har följt din blogg ett tag men kommenterar inte så ofta. Vill säga att du är fantastisk, din styrka lyser igenom dina inlägg men också din sårbarhet och det är fint. Önskar dig allt gott framåt, dina inlägg berör. Kram o trevlig helg//Jeanette

    • Hej Jeanette, tack snälla för att du följer med och för din värme o omtanke.
      En fin helg till dig med 💖 Varma kramar Anna

  4. Ylva H on said:

    ❤️❤️❤️❤️❤️Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

528 Spam Comments Blocked so far by Spam Free Wordpress

Anti-spam-verifiering, lös ekvationen * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>