Om dansglädje

“Det låter som att du skulle gå mer på dansen…”
sa kuratorn.

För ibland kan det ju kanske låta som att jag tränar för att jag har ångest.
I synnerhet när jag sa att “jag tränar skiten ur cancern”.
Så nu försöker jag tänka lite mer som hon rådde mig till.
Hon är heeeelt amazing måste jag bara säga, tar sig alltid massor av tid när jag eller vi är där.

Så nu försöker jag vända på det.
När jag får de där känslorna att jag ska cykla ifrån cancermonstret, så tittar jag på min man eller dotter istället.
Ler, ger tummen upp och andas.
“Vi gör det tillsammans”, för det är ju det som är syftet.
Och hon har ju så rätt.
Det är betydligt bättre att tänka så än att känna en smula panik för att ett monster jagar en.

På danspassen har jag aldrig tänkt så.
Märkligt va?
Men det är för att jag ääääälskar att dansa!
Musiken och dansglädjen ger mig en sådan kick 🙂

Varje gång lär jag mig något nytt.
För jag går ju dit för att reda ut alla tankar som kommer nu efteråt.
De som är svåra att hantera själv och de som jag inte har något svar på.
Men hon har ju så mycket erfarenhet och ger så himla bra svar.

Både jag och min syster fick svar på en hel del frågetecken som vi burit på.

Nu måste vi jag se till så vi hinner få mat i magen innan vi ska på föräldramöte.
Det är mycket nytt när man har en tonåring på högstadiet.. 🙂

Ha en riktigt fin kväll!
Varma kramar Anna