Om att vara lite vilsen

Först tänkte jag:
“Nä, fy sjutton den bilden raderar jag ur alla minneskort och
publicerar absolut INTE den på bloggen…”

MEN.
Jag gör som andra hyllade företag just nu.
No filter och ingen retuschering.
Livet kommer ju varken med filter eller redigeringsverktyg.
Inte när det kommer till levande varelser iaf.

Då kan vi väl våga vara ärliga och visa verkligheten.
Jag erkänner: Jag är ganska trött just nu.
Det syns i mitt ansikte.
Men bakom de trötta ögonen och nån rynka här och var så finns det något mer.
Det finns ett j-lar anamma som ger mig styrka och karaktär.
Det ger mig karaktär att tacka nej till saker jag inte vill och mod att bejaka livet.

Jag kommer med reservdelar.
Jag har inte en komplett kvinnokropp.
Jag har ärr, hudförändringar och stela leder.

MEN.
Jag LEVER och jag har ett LIV.
Jag väljer att fokusera på det jag har istället för det jag saknar.
Jag upprepar: Ingen ska trösta sig med att nån annan har det värre,
MEN återigen, det kan ge oss alla perspektiv i livet.

Som sagt, jag har inte en komplett kvinnokropp.
Jag har ett bröst och det jag har kvar har krympt ett antal storlekar.
Det kunde vi faktiskt skratta ganska gott åt i helgen – för jag har styrkan att bjuda så mycket på mig själv.
Jag kan säga:
“Jag kan få ett nytt bröst och när de lyfter till det andra för att matcha det nya så kanske jag får två riktigt schyssta brön”
* L E R *

Jag kan bjuda på mig själv för jag har rätt mycket självdistans.
Jag är inte mer än någon annan.
Men jag väljer att dela med mig väldigt mycket mer av mig själv.
Jag har gråtit, varit förtvivlad och sörjt.
Jag har pratat, ältat och ventilerat.
Jag har fått det ur mig.

Nu har tiden kommit för att landa i allt.
Tiden att komma ikapp med alla tankar och känslor.
Tid för att landa i allt som händer rent fysiskt och psykiskt.

Tårarna är oftast väldigt nära hos mig.
I fredags var det som att öppna en fontän…
Begravningen var väldigt stillsam, vacker och ett värdig avslut för morfar.
Men det gör ont.
Det gör så fruktansvärt ont att ta farväl av en högt älskad.
Alla vi som är kvar får ta oss tid att sörja.
Morfar är redan någon annanstans.
Håller mormor i handen.
Det tröstar att tänka så.

När jag stod framme vid kistan med min man och dotter var det som att livet passerade revy för mig.
Min kropp skakade av gråt och jag ville säga så mycket – men orden kom inte fram.
Men mina tankar förmedlade allt det jag ville ha sagt till morfar.
Jag vilar i det.
Allt jag fick fram var:
“Ta det vackert lilla morfar – jag älskar dig.”
Men mina tankar förmedlade så mycket mer.

Jag är inte där.
Jag är långt ifrån klar.
Jag har så mycket kvar att leva för.
Det är inget jag tar för givet – men det jag kan hjälpa mig själv med för att behålla hälsan tänker jag göra.

Jag tränar flera gånger i veckan, rör på mig på något sätt varje dag.
Jag vill vara stark och hälsosam.
Jag tänker goda tankar – jag utgår ifrån att livet vill gott.
Jag fastnar inte i bitterhet och gräver inte ner mig i “eländet”.
Jag är vänlig mot min omgivning och sprider kärlek så gott jag kan.
Det jag ger får jag också tusenfalt tillbaka.

Så – tiden för att landa är här.
Jag omfamnar den och tar hand om den tiden på bästa sätt.
Jag är ärlig både mot mig själv och min omgivning.

Jag vill återigen TACKA för er feedback och omtanke.
För att ni tar er tid att ge tillbaka.
Det finns så mycket gott i livet att fokusera på, det gäller att ta på rätt ögon och öron.

Ta hand om Er och ha en riktigt fin tisdag!
Med kärlek,
Anna

10 thoughts on “Om att vara lite vilsen

    • Å älskade du <3 sååååå underbart att prata med dig idag, helt lycklig över att ni snart kommer hit <3 Kramar <3

  1. Monica

    Fina Anna!Du är fantastisk som delar med dig av ditt liv både i text o bild på ett så ärligt o avskalat sätt.Att vara tacksam för det vi har o glädjas över livet.Du förmedlar så mycket som får mig att beundra o respektera dig.Följer med dig på din fortsatta resa.Varma kramar/ Monica❤️

  2. Vackra Anna!
    Hittar inte riktigt orden men vill kika in och visa att jag finns här, och kramar dig ofta i tanken 🙂
    Den där självdistansen, och humorn, den är livsviktig kan jag lova! Älskar att höra att du har den, det har jag med och det är så skönt att ha nära till skratt. Skratten likt gråten är världsviktiga ventiler, de ska man inte täppa igen.

    Även om jag gått igenom många jobbiga sjukhusbesök så har jag alltid hittat ett skratt här och där. Som när jag läste namnskylten på min IVF-läkare.. SNORRI!!! Hette han hahahaha. Förlåt, inget fel med det, men jag kunde bara tänka på att Doktor Snorre skulle befrukta mig haha. Fick kämpa tillbaka asgarvet. Han var helt underbar för övrigt och namnet är tydligen isländskt.

    Nu måste jag kila men puss och kram på dig goding!

    • Underbara Catta <3
      Tänker så ofta på dig med vännen <3
      Men tror det är många som växlat ner den här sommaren. Man orkar liksom inte pressa fram något.
      Följer ju dig med, och älskar dina fina bilder <3
      Ha ha ha, men stackare att heta så :))))) Jag hade med haft svårt att koncentrera mig 😉
      Så viktigt att både kunna skratta och gråta, eller hur <3
      Glad att jag kan få ut alla känslor även om det gör ont ibland, men efteråt är det ändå befriande.
      Ha en riktigt go fredag snygging <3
      Puss o kram Anna

  3. Anna du är en sån underbar människa. Du är stark men vågar oxå visa dig svag & visa verkligheten. Tårarna rinner ofta när jag läser vad du skriver. Men även skratt ibland. Viktigt båda två. Tänker så på dej.
    Varma kramar Helene

    • Helene, tack för att du visar sån otrolig värme och ödmjukhet mot mig.
      Det märks att du är en varm person genom din respons till mig.
      Så oerhört tacksam för dina fina ord och att jag kan beröra dina känslor så känns fint.
      Varm kram Anna

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *