Om att ha påbörjat hormonbehandlingen

Hej vänner,

Hur mår ni?

Jag önskar jag bara kunde skriva att jag mår prima, toppen och alla tiders…
Men på riktigt så orkar jag inte med mer värme nu…
Det här med att gnälla över vädret eller något annat jag inte kan styra över brukar inte 
vara min grej, men nu känns det verkligen maxat…

Igår påbörjade jag hormonbehandlingen.
Om jag tyckte att jag svettades innan så är det INGENTING mot vad som nu händer i min kropp.
Sov som ett stycke skrot i natt då jag bara snurrade och vevade runt.
Skulle ha tränat på morgonen, men var så trött och slut så det får bli i ikväll tillsammans med maken.
Att svettas när man tränar är ju liksom meningen, och det bekommer mig inte.
På gymmet är det dessutom AC så där känns det inte som man ska tuppa av av värmeslag.

Däremot bekommer det mig att svettas så kläderna blir genomblöta bara av att städa….
Dottern och jag körde ett race tillsammans här på fm, så nu är det rent.
Men ärligt höll jag på att bli halvt tokig på kuppen.
Nu sitter jag här i bara trosor och bh, efter en iskall dusch, med en fläkt som håller mig något så när sval.

Jag trodde att jag var beredd på att kroppen skulle få ett tokryck, men hörrni det här kan man inte förbereda sig på.
Blir smått ilsk och väldigt frustrerad av att ständigt känns mig ofräsch 🙁
På något vis känns det här värre än själva cytokurerna… 
De var ju övergående och jag kunde finna kraft att ta mig igenom illamående och alla andra biverkningar.
Det här har jag ju ingen ANING om hur länge det kommer hålla på.

Det gör det lite svårt för mig att känna mig riktigt närvarande.
Känner lite smått panik över om jag inte är närvarande imorgon.
Lilla morfar begravs imorgon.
Jag vill bara få ta ett värdigt avsked av min fina morfar.
Känner hur gråten sitter som en klump i min hals och ögonen vattnas.

Mina tankar och känslor är överallt just nu.
Innerligt TACKSAM, GLAD, LYCKLIG och ÖDMJUK för att allt gått så bra så här långt.
Samtidigt LEDSEN och OROLIG för hur jag ska hantera framtiden.
Jag försöker sortera känslorna och allt jag känner – men det är svårt att formulera dem i ord.
Fingrarna dansar över tangenterna men jag vet inte riktigt vad jag skriver.

Jag vill så gärna förmedla något genom min blogg.
Men just nu vet jag inte vad jag kan förmedla.
Vem är jag att gnälla över att det är för varmt?
Vem är jag att gnälla över värmevallningar?

Allt handlar inte om mig.
Det som alla gjort för mig – hur ska jag kunna ge tillbaka?

Jag vill ju dansa och skratta så som jag brukar vara.
Men dalarna kommer och de mörka tankarna tar över inombords.
Jag kämpar för att hålla dem borta.
Jag kämpar för att hålla god min.

Jag har så EXTREMT mycket i mitt liv att vara TACKSAM för.
Tro mig när jag säger att inget av det tar jag för givet.
Jag kan tänka på saker som:
“Tänk ändå att jag kan gå, jag har två ben som fungerar och jag kan promenera längs Kalmarsund.
Det är ingen självklarhet för alla, men jag kan det.”
“Jag har en fantastisk familj, de omsluter mig alla på sitt sätt. De finns och öser sin kärlek över mig.
De bär upp mig när jag är ledsen – likväl som de gläds och skrattar med mig när jag är glad.”

Jag vill ännu mer TA VARA PÅ LIVET.
Känna tacksamhet varje dag och vara så närvarande jag kan.

Jag drömmer om att en dag kunna försörja mig på att dela med mig av mina erfarenheter.
Att kunna peppa och stötta andra i en liknande situation.
Två gånger har jag brottats med cancerhelvetet nu.
Det är så klart två gånger för mycket.
Men nu är det ju så.
Och då är det min förbannande skyldighet att göra något med den erfarenheten.

Cancern är inte min vän – men jag kan inte göra den till min ovän.
Om jag gör den till min ovän kommer jag varje dag få handskas med bitterhet och ilska.
Det vet alla att det inte är hälsosamt.

Fick precis samtal från dietisten – så skönt att bara lufta alla tankar.
Har jag fortfarande samvetstankar kring kosten?
Svar JA.
Jag oroar mig fortfarande för om jag äter och dricker HELT rätt.
“Jag borde kanske inte ha…” dyker ofta upp i huvudet.
Det är något jag jobbar med att lära mig komma mer överens med.

Så kära ni som troget hänger kvar och läser.
Finns det något som ni vill att jag berättar mer om?

Snart kommer maken hem och då ska vi till gymmet alla tre ♥
För vi tänker att det ska bli en familjegrej.

Ta hand om Er kära ni, så kommer det snart lite nya rader och tankar här i bloggen.
Omtänksamma kramar Anna

 

14 thoughts on “Om att ha påbörjat hormonbehandlingen

  1. inger

    Vackra Anna. Du ÄR helt fantastisk. Vad mer kan man säga. Men..Vet du…Du måste äta ordentligt. Kraaaam Inger

    • Fina Inger, taaaaack <3
      Jag äter det lovar jag, men man är ju inte lika sugen i denna hettan.... varm mat går nästan helt bort just nu.
      Ta hand om dig!
      Kramar Anna

  2. Anna

    Hej Anna!
    Kan helt klart föreställa mig hur denna värme plågar dig i denna stund! Måtte det snart vara slut på denna hysteriskt kroniska temperatur.
    Tänker på dig. Du kommer att ta dig genom även detta som ju inte är någon njutning bara för att cytostatikan är klar. Fortsätt berätta hur det är. Vi finns här.
    Kram Anna

    • Kära Anna,
      Ja, nu börjar nog de flesta få nog av denna galna värmebölja… Man blir liksom lite avtrubbad.
      Tacksam att du finns här vid min sida <3 Nästa vecka är det filminspelningsdax och det är tack vara dig <3
      Varm kram Anna

  3. Sandra

    Hej Anna
    Jag har följt din blogg länge. Du känns som en vän där ute i internet. Först var jag helt tokig i din inredningsstil och hur du tycktes förvandla allt du tog i till vackra stilleben. Sedan började jag älska ditt sätt att skriva, att sätta ord på vardagens gång. Nu tänker jag på dig varje dag. Trots att vi inte känner varandra så önskar jag dig bara att få hälsan tillbaka. Man får ju klaga såklart och detta är ju fin blogg så om någon inte tycker så, då kan dom ju sluta läsa. Men för oss andra, klaga på någonstans måste man ju få ventilera. Ta hand om dig så gott det går och var bara som du är <3 du verkar ha ett otroligt sätt att kunna se det vackra i situationer och att gripa efter positiva känslor.
    Stor kram från en trogen bloggläsare <3

    • Hej Sandra,
      Tack för att du läser och följer min blogg <3 Det känns jättefint att du ser mig som en vän här i cyber <3
      Jag har fortfarande ett brinnande inredningsintresse och vi har fixat en del här hemma, så det kommer nog dyka upp lite mer här framöver 🙂
      Men skrivandet har blivit allt viktigare för mig.
      Tack för din värme o omtanke <3
      Stor varm kram Anna

  4. Fina Anna du om någon har väl rätt att klaga & bli less. Fortsätt skriva som du vill det är ju det som går dej så unik. Du skriver som det är& hur det är för dej. Man blir så gripen av dina ord ( återigen skriv en bok när du orkar) precis som man blir glad när du är glad.
    Jag hoppas oxå på svalare väder & hoppas ju det ska hjälpa dej oxå.
    Beklagar om din morfar & hoppas du får ett fint avsked.
    Ta hand om dej vännen.
    Vi finns här.
    Önskar jag kunde ge Svala Kramar med varma känslor.
    Helene.

    • Tack för att du troget finns här med varma ord och massor av omtanke <3
      Jag lovar, den ska bli av <3
      Ja, nu har nog de flesta av oss en önskan om lite svalare väder... Vi är inte riktigt skapta för så här långvarig värmebölja...
      Ta hand om dig rara du <3
      Varma kramar Anna

  5. Monica .

    Fina Anna! Dina ord berör mig på djupet.Du har en unik gåva att förmedla dina känslor.Hoppas att du snart ska känna dig bättre.Ser ut att bli svalare framöver.Fortsätt att vara öppen med dina tankar o känslor,jag följer dig med tankar varje dag.Varma kramar/Monica❤️

  6. Milla

    Hjälp Anna, vad jag berörs extra av din mening ”jag kämpar för att hålla god min”. För det gör jag med just nu. På dagtid funkar det. Tankarna finns där men går att undanröja med lite praktiskt arbete. Men sedan på nätterna… Just nu är livet nedstämt med god min på dagarna och ett elände resten (över en situation i livet jag inte ens kan beskriva).
    Efter mina 6 år med hormonmedicinen vet jag att somrarna alltid är värst, då det är varmt. Någongång har jag t o m gjort uppehåll (med doktorns inrådan) sommarperioden. Nu äter jag en ny medicin som är mkt bättre, men oj vad jag grubblat på om nattdemonerna förstärks av medicinen eller om de skulle funnits där ändå….
    Jag vill minnas att den första tiden med tamoxifen (vet inte om det är den du äter) var tuff stundtals men det gick i vågor, det blev bättre. Och framförallt med rörelse och kost med mycket grönt, så du är ju redan inne på rätt väg. Men det vet du ju 😀
    stor kram till dig

    • Hej fina Milla <3
      Ja, vi är nog många som försöker hålla skenet uppe emellanåt...
      Sen efter att jag skrivit och fått ur mig allt kändes allt bättre. Åt lunch med en underbart fin vän och sen ikväll var maken och jag och tränade.
      Precis vad jag behövde och känslan efteråt var nästintill euforisk!
      Jag började med Tamioxofen efter op, sen uppehåll under cytokurerna. Nu äter jag en som heter Letrozole Bluefish eftersom jag inte har nån produktion från mina äggstockar efter tidigare behandlingar.
      Tycker att det har lugnat sig nu, jag blir varm men inte så hela jag blir dyblöt, det var extremt obehagligt.
      Så jag fortsätter på min inslagna väg precis som du skriver <3
      Då har du slutat med de tabletterna nu då?
      Hoppas verkligen du kan få ordning på dina jobbiga tankar och allt du behöver gå igenom nu... önskar jag kunde stötta dig på något sätt <3
      Varma kramar Anna <3

  7. Annika

    Hej Anna!
    Har inte följt bloggen så länge men var intresserad av din “cancerresa” eftersom den här sjukdomen dykt upp i min egen familj ganska nyligen och ville jag veta hur andra förhåller sig till den. Tack för att du delar med dig av hur du känner och vad du går igenom!

    Jag ville också berätta att jag läste någonstans (Bob Riter – When Your Life is Touched by Cancer – han har själv överlevt cancer och efter det började han jobba på ett stort resurscenter för cancersjuka i Minnesota och intervjuade hundratals som gick igenom behandlingar) att ett av de jobbigaste och mörkaste ögonblicken i hela förloppet för ganska många var när man just avslutat cytostatikabehandlingen. Ville dela med mig av det för jag tänkte att det kanske kändes skönt att veta att du inte alls är ensam om att kämpa med känslan av att “jag borde vara glad och lättad men istället känns det såhär!” och “hur blir det nu!?”

    Stor kram och hoppas du kan vara fortsatt snäll mot dig själv i känslornas bergochdalbana. Annika

    • Hej Annika,
      Så tråkigt att höra att din familj blivit drabbad av denna förbaskade sjukdom.
      Hoppas allt går så smärtsamt som möjligt.
      Tack för att du delade med dig av vad du läst, det blir lite som ett tomrum och man känner sig vilsen i hur man vara i allt…
      Så ikväll körde maken och jag ett riktigt svettigt pass, vilket visade sig vara precis vad jag behövde idag för att rensa huvudet.
      Varm kram till dig <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *