Om separationsångest, värk och förbaskade skitbiverkningar

Heeej,

Idag har jag värsta sortens förbannades j-kla separationsångest….
Min man är på väg till USA för konferens i en vecka.
Det har varit planerat i nästan ett år, så jag har ju vetat om det.
Men just idag när väskan står packad känner jag mig liten och halv…
Hans moster kommer bo här i helgen, så vi är inte själva duvan o jag.

Men det är eländigt som bara den att känna sig så här…
Hjälplös och liten…

De förbannande biverkningarna avlöser varandra…
En efter en…
Idag värker kroppen som en influensaliknande känsla.
Munnen svider och läpparna spricker.
Magen är bättre, men svider som bara den.

Jag HATAR att vara sån här…
Känner mig otacksam och eländig.
Alla gör allt de kan för mig och det är jag JÄTTETACKSAM för.
Men ändå gråter jag bara och känner att det kan vara nog nu.
Låt mig bara få återhämta mig lite så jag pallar nästa drabbning.

Dagar som dessa kan jag inte riktigt bita ihop…
Det är annars mitt mellannamn nämligen.

MEN igår var en jättefin dag.
Vi städade först här, då jag inte riktigt orkar göra en hel städning av lägenheten själv.
Sen träffade vi en kollega till min man och hans sambo.
De är såååååå gulliga.
Vi bekantade oss med deras två små chihuahua ♥
För vi kan få “låna” dem ibland och ta hand om dem.
Det är ju liksom något läkande med djur… och synnerhet hundar för min del.

Sen var vi ute och åt på kvällen.
Torskryggen stannade där den skulle, nämligen kvar i magen.
Tänk att en sån sak kan få en att känna sån lättnad och tacksamhet…

Så vi försöker på ALLA sätt göra det absolut bästa vi kan.
Men idag svider tårarna och det kanske inte är så konstigt…

Nu ska jag skicka in mig själv i duschen och göra det bästa jag kan.
Ta hand om Er och hoppas Er fredag blir fin.

Varma kramar Anna

 

12 thoughts on “Om separationsångest, värk och förbaskade skitbiverkningar

  1. Monica .

    Fina Anna!Du är inte värd all den här skiten!Förstår att du kommer att sakna mannen.Att känna sig liten o rädd är fullt naturligt, men trots det finns det kämparanda i dig.Låt tårarna falla,att visa sina känslor är starkt.Det har vi som följer med dig sett många gånger.Kan inte nog utrycka min beundran o respekt.Följer med dig i mina tankar. Varm kramar/Monica❤️

  2. inger

    Vackra Anna. Detta är ofattbart för mig. Ska verkligen en människa lida så under behandling. Pågår detta hela tiden. När får du nästa kur? Lider verkligen med dig. Stor varm kraaaam Inger

  3. Anna

    Förstår dina känslor inför att M ska ut på resa. Oftast känns det som svårast att skiljas åt ett tag när väskorna står i hallen och man bara går och väntar. Man ksn liksom inte njuta av den lilla stunden man har. Men sen går det bra ändå lustigt nog. Veckan kommer att susa fram för dig och storsmulan❤️ Vips så står han där och är hemma igen😍 Storkramen till dig från mig❤️

  4. Men FYYY! jag måste få fråga vad är det du drabbats av från början? jag har helt missat din sjukdomshistoria 🙁

    Jag hoppas du blir bättre iaf jag kan rekommendera dig söka dig till alternativa vården också Jag har själv vart svårt kroniskt sjuk låg i början i sängen ett år Fick nada hjälp från vanliga läkare då d inte hittade fel, så jag började leta bra alternativa terapeuter och jäklar vilken resa det var Visst man får sk försförsämringar men idag är jag nästan helt bra 🙂 Ofta är det något underliggande som gör man blir fysiskt sjuk OCH det kan ligga på psykisk nivå utan man fattar det. Visst vanliga mediciner kan hjälpa tillfälligt och döva ner men jag VET att man måste gå till roten VARFÖR man fick det onda från början. Lycka till! Kryakram Maria

    • Hej Maria,
      Tack söta du.
      Från början, dvs 2007 fick jag Akut Myeloisk Leukemi. Jag transplanterades med min systers stamceller.
      Min dotter var på knappt 2,5 år och jag hade blivit brutalt lämnad med henne när hon var 6 månader. Fast egentligen redan innan hon föddes då han hade varit otrogen och fortsatte med det och den valde att lämna med ert brev i brevlådan.
      Så ja, jag kände att varken kropp eller själ kunde ta emot mer där…
      Nu har jag tyvärr drabbats av bröstcancer och jag tänker inte skuldbelägga mig själv om att jag gjort något för att orsaka detta för det har jag inte.
      Vi har en fantastiskt väl fungerande vård här och jag blir såååå väl bemött på alla instanser.
      Jag ska besegra den här skiten, men precis som de sa på en föreläsning jag var på ikväll så finns det ingen ”skyll-dig-själv-cancer”, jag har extrem otur.
      Sen har jag ätit östrogen i 10 år eftersom min kropp inte tillverkade det efter transplantationen, hade jag inte ätit det hade jag blivit benskör…
      Nu kämpar jag mot det här och jag är väldigt mån om både kost och att röra på mig. Jag är väldigt tunn, väger 47,3 kg så jag vet att jag måste äta ordentligt för att orka och fixa den tuffa behandlingen.
      Jag tror på vår svenska sjukvård och den framstående forskning som finns.
      Tack för din omtanke.
      Ta hand om dig!
      Kram Anna

Comments are closed.