Om hur cancer kan se ut – mitt absolut mest nakna inlägg någonsin

Cancer.

Vi vet att så många som var TREDJE drabbas av cancer i Sverige.
Det gör dock inte sjukdomen MINDRE farlig eller MINDRE skrämmande.
Cancer drabbar så många och på så många olika sätt i så många olika grader.
Cancer skördar tyvärr fortfarande liv.
Cancer är inte en influensa som man botar med “lite cellgift” sen är det över.
Resan vi går igenom är ett krig.
Cancerkriget.

På vägen till ett friskare liv får vi ta en hel del smällar.
Alla sjukdomar är gräsliga och jag menar inte att cancer är värre än något annat.
Ingens lidande är värre än någon annans.
Men.
Mitt lidande är MITT och ditt lidande är DITT.
Låt oss ha det största respekten för det.

Jag vet att jag gått igenom en hel del i livet.
Men inte bara jag, alla runtomkring drabbas ju också.
Men vem vore jag om jag satte mig på höga hästar och sade att det någon annan går igenom 
inte är så farligt, för det jag varit igenom är värre…?
Det skulle göra mig till en ytterst otrevlig människa….

På samma sätt mår inte jag bättre av att tänka att det finns någon stackare som har det värre….
Det finns ALLTID någon som har det värre.
Men det kan ju ingen av oss använda som tröst, den tanken tycker jag skrämmer mig…

Jag återkommer ofta till citatet:
“Everyone is fighting a battle you know nothing about.
Be kind.
Always be kind.”

Om vi lär oss att tänka bakom fasader och sminkade vyer kanske den psykiska ohälsan skulle minska…?
Vem vore jag som person att döma någon för dess yttre?

Eller… Jag är ju inte frisk bara för att jag visar upp ett välmake:at ansikte…
Det är ju min skyddsbarriär.
Mitt sätt att klamra mig fast vid allt som heter friskt.
Jag skulle inte må bra själv av att pallra mig ut på stan de dagar då jag inte orkar….
För inte måste man väl “se” sjuk ut för att man ska tro att man är det…?

Ödmjukhet och respekt mina vänner.
Två ledord i mitt liv.

Den här skiten har drabbat mig igen.
Vi krigar cancerkriget igen.
Den som inte varit där vet inte hur vi kämpar varje dag.

Jag väljer att blotta mig, min cancersargade kropp, för Er.
Jag väljer att göra det för alla de som krigar samma krig mot cancern.
Så här kan cancerskiten se ut.
Så här kan den fullkomligen dundra fram på en kropp.
Skövla, ärra och bryta ner.

Men jag står för den jag är.
Jag önskar verkligen inget hellre än att jag slapp möta det jag möter i spegeln varje dag.
Men jag kan möta mig själv.
Det gör ont, men jag ser en människa med en ren själ..
Ett envist pannben.
Och ett hjärta som har oceaner av kärlek att sprida.

Ingen ska behöva gömma sig eller be om ursäkt.
Det här är ingen “walk-in-the-park”, cancer är fortfarande en skitsjukdom som
skövlar såååå mycket i sin väg…..

Jag ska gå HEL ur det här.
Det har jag bestämt mig för.
MEN.
Vägen är trubbig och snårig.
Jag tänker inte bara nicka och säga javisst….
För det här är sanningen.
Och ibland gör den ganska ont.
Men det är på tiden att vi sänker garden och vågar se det som är svårt.
Våga möta varandras blickar.
Våga vara ödmjuka inför varandras öden.

Med Mycket Kärlek,
Anna
♥

PS: Om jag får be Er om en sak så är min önskan denna:
Sprid gärna detta inlägg, då det är mitt sätt att visa vördnad för alla som utkämpar detta krig.