Om mardrömmar och bemötande

Heeeeej,

Skönt med fredag va?

Här blev det en lååååång sovmorgon då natten var orolig med de gräsligaste av mardrömmar…
Någon som mördade 7 personer genom att slänga ner dem i en maskin som tuggar sönder saker…
Skriken, paniken… det var gräsligt och hela jag skakade.
Somnade sen framåt tidiga morgontimmarna och sov till straxt innan tio.

Nu har febern äntligen släppt sitt grepp om juvelen och hon sjunger igen 🙂
Så snart ska vi hem till söstra mi och hennes familj ♥

***

Bemötande… hur vi möter varandra, tänk vad viktigt det är.
Var på en föreläsning en kväll i veckan, var egentligen inte så taggad och orken inte på topp, men var nyfiken.
Den handlade om humörträning… typ.
Föreläsaren var grym och kunde verkligen det där med att trollbinda en publik.
Lite för “amerikaniserat” för min smak kanske, men han kunde sin sak.
Dock så hängde jag upp mig på ett par saker som landade heeeeeeelt fel hos mig.
Som att olyckliga människor oftast inte har kontroll över livet och att man ska försöka gå omkring och kaninle åt andra…
Jag blev ganska provocerad av detta, då jag själv befinner mig i en situation som jag inte alls känner att jag har kontroll över..
För ingen kan ju kontrollera det faktum när man drabbas av en allvarlig sjukdom.
Men nu är ju inte jag den som går och “knyter näven i fickan” och svär för mig själv.
Nej, jag skickade ett meddelade till föreläsaren och berättade hur jag såg på det.

Igår fick jag svar.
Ett ödmjukt svar som tackade för min kritik och sa att denne skulle se över sitt material så att det inte landar fel hos fler.
Snarare tackade personen mig för min uppriktighet.
Jag skrev också att jag tror på ödmjukhet i bemötande med andra människor.
Om jag i den situation jag befinner mig i nu, möts av ett påklistrat kaninleende blir jag mest ledsen…
Det handlar mest om att skydda sig själv och inte våga vara närvarande.

Jag älskar när människor är glada och sprider glädje omkring sig.
Jag vill själv gärna sprida så mycket glädje jag kan.
Jag brukar vara den personen som möter en annan blick med ett mjukt leende.
För att känna av, vilket mode är motparten i.
Alltid med orden:
“Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always be kind.”

Jag tror att de som går omkring med ett leende som inte riktigt är äkta,
de är de som inte riktigt vågar vara närvarande.
Som inte har förmågan att lyssna, utan helst bara pratar själv.
Och om vi inte lyssnar på varandra och delar erfarenheter, då blir ju relationen platt och ganska fattig.

Min man är en fantastisk lyssnare.
Ibland måste jag däremot hjälpa honom på traven att ge mig den rollen.
Det är en ömsesidig respekt i en relation.

Jag har ju en hel armé av människor omkring mig som frågar och lyssnar.
För det är jag extremt tacksam och ödmjuk.
Bloggen är ju en kanal för mig att dela mina tankar och känslor.
Men det är genom er respons, deras respons som livet växer.
För utan svar, utan att jag får ta del av era tankar och känslor blir det ju ganska platt.
Det är genom responsen som jag drivs att skriva vidare och fortsätta dela med mig.

Hur går era tankar kring det här?
Berätta gärna, jag älskar att läsa era svar och gör det många gånger om.
Nu lovar jag att svara på dem bättre med, ber verkligen om ursäkt för att jag varit sämre på det nu en period.

Hoppas er Fredag blir riktigt fin!
Här kommer en varm kram från mig,
lova mig att du ger någon det idag ♥

Anna

 

10 thoughts on “Om mardrömmar och bemötande

  1. Christine

    Hej Anna! För det första: det gör inget att du inte svarar lika frekvent på kommentarer som tidigare. Vi läsare förstår❤️

    För det andra: klokt att tänka att man inte vet vilken strid andra strider och därför bemöta vänligt. I mitt arbete är vänlighet mot alla viktigt, jag brukar tänka att till mig (arbetsterapeut) kommer man med två önskemål: att få hjälp med ett visst problem och att få ett vänligt och respektfullt bemötande. Jag kan inte alltid hjälpa tillräckligt i problemet men jag kan ALLTID ge ett bra bemötande. Vänlighet, respekt för individen och att känna av vem man möter är så viktigt!

    Sen tänkte jag på det där med att le för att försöka känna sig glad. Kanske det kan hjälpa ibland, men inte mot allt. Jag tänker att i de olika relationer vi har så är det ju bra att kunna visa när man inte mår bra. Inte alltid spela glad och faktiskt tillåta sig att t ex vara ledsen. Har man en depression eller ångest så kan man ju inte le sig frisk, tänk så enkelt om receptet hade varit att bara stretcha mungiporna lite😏

    Kram och trevlig helg💐

    • Hej Christine <3
      Tack för din ödmjukhet och förståelse.
      Ja, tänk så viktigt det är och då tänker man ju utifrån hur man själv skulle vilja bli bemött.
      Som sköterskan som idag bara la handen på min arm och frågade: "Hur mår du idag Anna?"
      För det är som en berg-och-dal-bana av känslor...

      Känner sån tacksamhet att jag får ta del av andras tankar och erfarenheter, det ger så otroligt mycket.
      Tack för dina <3
      Kram Anna

  2. Agnetha

    Tycker det är svårt med människor som inte visar sina känslor, och där allt jämt är så bra. Jag gillar din blogg för här är det äkta. Många bloggar som jag slutat följa hade så perfekta liv att man bara kände sig misslyckad. Såklart har det inte ett bättre liv än mig, men du kanske förstår vad jag menar. Både privat och i min yrkesroll som sjuksköterska tycker jag det är lättare att bemöta en människa som är öppen med hur man mår. Livet det går upp och det går ner, och så är det. Alla har sina problem och jag kan inte lösa alla, men ett vänligt bemötande kan ha stor betydelse för den man möter, det vet jag av egen erfarenhet. Kram!

    • Tack snälla Agnetha för din fina feedback, den värmer verkligen.
      Livet innehåller ju allt för de flesta av oss och jag tycker ju att det är viktigt att man visar allt..
      Inte låtsas när det känns skruttigt…
      Håller med dig, man kan inte lösa världsproblem, men att bemöta människor man möter är så viktigt.
      Som sköterskan som idag frågade: “Hur mår du idag Anna?”
      Ta hand om dig!
      Kraaam Anna

  3. En intressant aspekt, det där med leendet. Jag förstår PRECIS vad du menar att man inte vill mötas av ett kaninleende när man själv är nere. Självklart inte. I möte med andra människor måste man vara ödmjuk och inkännande. Då handlar det om att ha känselspröten ute och läsa en annan människa och hur man bör bemöta denne.

    Däremot kan det, för MIG, fungera väldigt bra att klistra på det där leendet när jag själv är låg.
    Det fungerar som så att när jag “sätter på” det där leendet så är det påklistrat i början.
    Men efter ett tag så händer något med mig.
    Det är samma sak som om du tvingar dig att skratta. Fortsätter du tillräckligt länge bli skrattet till slut äkta och kan övergå i ett riktigt härligt skrattanfall!

    Samma sak med leendet.
    Till slut händer något, det får fäste i mig, fortplantar sig för att till slut bryta sig in i mitt innersta och förvandla sorg till glädje. Leendet blir äkta och jag känner verkligen genuin glädje. Jag programmerar helt enkelt om mig själv till att le på riktigt.

    Låter det flummigt? Det kan jag förstå.
    Men jag fick detta tips en gång av en underbar terapeut och för mig fungerar det väldigt bra.
    Det handlar alltså inte om att möta människor med ett falskt leende – det handlar om att kunna få sig själv att uppleva skönare känslor. Det handlar om MITT välbefinnande.
    Det här är givetvis individuellt. För mig fungerar det. Inte alltid – men oftast.
    Jag var inte på den föreläsning du var. Men kan det vara något sånt föreläsaren menade?
    Hur som helst tycker jag det var underbart att du mailade dina upplevelser! Bra gjort! Ingen är bättre än att man kan behöva tänka i nya banor – och den möjligheten gav du!

    Stor kram till dig!

    • Hej,
      Tack för din fina feedback.
      Nä, det ligger så klart en hel del i det du skriver. Visst kan det ha varit så han menade, men kanske framställdes det inte riktigt så som du beskriver.
      Men jag tror också på att man kan “tänka” sig gladare genom att försöka praktisera det, precis som du skriver.

      Sen är man i nån galen berg-och-dalbana nu… Känslor som åker upp och ner mest hela tiden. Idag – en bra dag liksom. Samtidigt som det även då är så surrealistiskt att jag snart skall köras i botten… Våndas som f……….n.
      Hur går det för dig? Tappar du håret..? Usch, vet att det är ytligt egentligen, men just nu är det det som är så jobbigt att tänka på. Skulle köpa hårprodukt förra veckan… Å tänkte, jaha, kommer jag använda slut på denna eller vem kan ha nytta av den?

      Ta hand om dig och tack för att du delade med dig av din tankar.
      Varm kram <3

  4. Sofia B

    Ja, bemötande är viktigt. Och så olika på olika platser och sammanhang… Jag bor i en villaförort till en större stad, typiskt alla sköter sitt. Vi, jag och min man, flyttade hit för fyra år sedan och insåg snabbt på våra promenader att damen några hus bort alltid verkade väldigt butter, typ bytte sida på gatan och glodde åt andra hållet om vi hälsade. (hon är en av få grannar som vi brukar se till, hon är ute med sin hund) Det har fått oss att starta projekt Hälsa På Alla när vi är ute på promenad. (ungdommar är jag nog rätt kass på att hälsa på än, får skärpa mig där) Det är väl så himla mycket roligare att hälsa på människor vi möter i vår vardag?! Vi har även märkt att när vi besöker ett friluftsområde i en grannort så hälsar faktiskt de vi möter i spåren, så mycket trevligare. En kul grej jag har för mig ibland är att le mot människor jag möter när det regnar och är ruskväder. Det ”naturliga” är ju att kura ihop sig och tyst muttra över det eländiga vädret, det gör jag också ibland. Men det hjälper ju inget, så då kan en lika gärna muntra upp sig själv och andra genom att le! Framförallt är det kul att se att en del blir lite chockade av att möta någon som är glad! Kanske är det lite extra så i storstan att folk håller sig för sig själva och mer eller mindre inte visar känslor utåt. Kan ju vara begripligt men i längden är det ju rätt trist.

    Jag menar inte alls att säga emot dig om kaninleenden, det har jag full förståelse för om det bara känns jobbigt. Jag tycker det själv också om uppenbart påklistrade leenden, känns så ovärt.

    Jag skickar possitiva och varma tankar till dig och hoppas att det hjälper en aning! Stor kram!

    • Innan när vi bodde på landet och man var ute och gick så hälsade man verkligen på alla.
      Inne i stan gör man ju inte det för då får mamn ju inte göra annat än säga hej 😉
      men möter jag någons blick så gör jag det med ett leende, vem vet vad den personen haft för en
      dag och då är det ju trevligt att se ett leende.
      Förstår precis vad du menar, det är väldigt stor skillnad mellan att le och mena det eller att
      liksom hånle.
      Tack för dina positiva tankar, de värmer.
      Varm kram Anna

Comments are closed.