Om känslorna kring mina kvinnliga attribut


När vi var i Västervik förra veckan hann vi med en liten runda på stan, där finns en urfin butik som heter Boligheter.
Där hittade jag denna lilla batteridrivna korall…. Precis vad jag sökte till ett av skåpen i bokhyllan….

Heeeeeej,

Tisdag och två skälvande dagar kvar…
Två dagar kvar med mina egna bröst.

Jag kan ha respekt för att det kan tyckas ytligt, men man kan aldrig nånsin förstå känslan om man inte varit med om samma sak.
Det är känslan av att bli av med ett kvinnligt attribut.
Det är känslan av att bli av med en del av min kropp…
Det är en del av min kropp som är sjuk.
Den är sjuk och måste avlägsnas.
Självklart kommer jag att få hjälp med ett nytt, det vet jag.
Men det kommer dröja, för så länge jag är under behandling kan man inte åtgärda det.

Tro mig…
Min kropp är redan ärrad från förra omgången cancer.
Ärr på hals och över bröstet efter olika ingångar (cvk:er)…

Det är en sorg att se vilken skada min kropp tagit av allt den gått igenom.
Och nu måste jag ta mig an detta igen.
Jag vet att det närmar sig och ångesten börjar krypa i kroppen.

Det går inte att vara klämcheck alla dagar och känna att “detta fixar jag”.
Det är klart att jag tänker göra det… Alternativet är ju döden…

Jag vet att prognosen är god.
Tack och lov för det.
Och det finns alltid nån som lider värre.
Men ärligt, hur ska jag kunna trösta mig med det… det vore ju gräsligt.

Men det här är mitt liv och min kropp.
Och jag vill få ha dem för mig själv.

Föreställ er den känslan…
Att behöva säga till sitt barn att vi kan inte åka nånstans nu…
Mamma kan inte åka utomlands så länge behandlingen pågår.
För vi hade ju tänkt åka bort…

Det svider…
Det svider när saker man tänkt grusas.
Det svider när man ska kapa bort kvinnliga kroppsdelar.
Det svider att håret kommer trilla av.
Det svider att känna begränsning i livet.

Det handlar om mig, inte vad alla andra tycker om mig och min kropp eller utseende.
Det handlar om mina känslor inför att bli enbröstad.
Det handlar om mina känslor inför att bli skallig…. igen.

Cancern gör det här mot mig och jag måste bara finna mig i skiten.
Jag måste än en gång kavla upp ärmarna och spotta i händerna och ta i av bara…..
VI måste än en gång besegra det där monstret.

Mina fingrar vandrar över tangenterna och jag känner att det är mycket som måste ut.
Det är en hel del “att finna sig i” i en sådan här situation.
Till slut skriker det lilla barnet i en “SLUTA! STOPP!”
För jag har inte kontrollen.
Jag vill ha kontrollen.
Men vissa saker är okontrollerbara…

Jag önskar bara att nån kunde skaka om mig och säga:
“Anna vakna, du måste drömma en mardröm…”

Det är tisdag.
Tisdagen den 27 mars 2018.
Jag ska till frissan.
Jag vill vara fin så länge det går.
Nästa gång jag bokar tid blir det för att raka av håret…
Vi har kommit överens om det.
Frisören och jag.
Vi kommer säkert gråta båda två.
En kväll efter stängning.

Det knyter sig i magen.
För det är inte lätt att veta att dagen snart är här…

Så ta hand om er.
Och varje dag är en dag att ta vara på.

Kram Anna

15 comments on “Om känslorna kring mina kvinnliga attribut

  1. Rosita Ohlsson on said:

    Kära kära vän 💞💞💞vi finns här för dig 💕💕💕

  2. Åh… sitter här med tårar i ögonen, snörvlar och äter min havregrynsgröt… som vanligt äter jag min havregrynsgröt…som vanligt… för mig är det ju som vanligt… som för oss många andra… men för dig Anna… nä, det är verkligen inte som vanligt för dig… Jag önskar SÅ att du och din familj slapp detta Anna…
    All kärlek till er!
    Kram/Maria

  3. Sofia on said:

    Mina tankar finns hos dig! Det kommer att gå BRA!
    Styrkekramar från Sofia

  4. Å Anna min Anna…
    Förutom att det blev himla bra med bokhyllorna och självklart med en självlysande korall i…finner jag inga ord.
    Du har så rätt när du säger att det spelar ju ingen roll vad andra tycker och tänker om dig och din kropp…
    Det enda som är viktigt är ju vad du känner själv. Vi runt omkring kan ju bara peppa och puscha dig till att acceptera och inse att det vackraste som finns är just du…en otroligt vacker utsida…men din insida vännen… DEN är magisk…
    Å det är ju den som är den viktigaste…
    SJÄLVKLART behöver man en rosa kappa som påskpynt…det förstår ju vem som helst och jag önskar SÅ mycket att jag kunde hjälpa dig genom att bära en del av din ångest åt dig.
    Å JA jag kan intyga att du npg med stor sannolikhet har Sveriges renaste hem.
    Kram älskade vän och hoppas du får en fin dag i dag!

  5. Monica . on said:

    Fina Anna. Så svårt att finna ord. Läser o tårarna rinner .Vi som inte varit med om samma sak kan ju inte sätta oss in i hur du känner.Vi kan bara följa dig på den här resan. Mina tankar kommer vara extra mycket hos dig på torsdag. Varma kramar /Monica❤️

  6. Åsa on said:

    Styrkekramar till dig <3

  7. Åh Anna, fast jag inte känner dig så känner jag med dig❤️❤️! Skickar tusen styrkekramar till dig😍😍

  8. Så öppet och ärligt du skriver, tack för att vi får ta del av dina ord!
    Jag ska hålla mina tummar så hårt, så hårt.
    Många varma kramar<3

  9. Sophie on said:

    Jag slank in på din blogg av en slump efter att jag googlat på “påskdukning”.. Precis som för dig och din familj, så kommer också vår påsk att bli kämpig i år. På torsdag börjar min pappas cellgiftsbehandling, och jag antar att det inte kommer bli helt smärtfritt. Har visserligen ingen erfarenhet av just cytostatika än, men det lär väl visa sig hur det avlöper.. Och sen vill jag säga att min mamma har genomgått samma operation som du kommer att göra. Alltså ta bort hela bröstet pga tumörer. Och för henne gick det fint. Hon var sjukskriven en kort tid och sen kunde hon börja jobba igen. Första dagarna var såklart smärtsamma, men det gick över förväntan bra. Detta är några år sedan och hon har inte gjort någon bröstrekonstruktion, utan hon bär en protes i bh:n. Eller klistrad direkt på kroppen. Jag lovar att inte en enda människa ser någon skillnad, det ser hur naturligt ut som helst. Ibland måste t om jag tänka efter vilken sida som är “fejk”. Sen är ju inte ärret rakt över bröstet vackert. Men hellre ha ett bröst och få vara frisk, än sjuk med två. Hoppas allt går bra för dig Kram

  10. Fina Anna, jag skriver bara sporadiskt här nu, men jag lovar att du är i mina tankar väldigt mycket oftare än så. Vi har precis gått igenom några hysteriska veckor med min älskade pappa. Han har lyckats hålla lågan uppe på ett bra sätt sedan mamma dog i september, men i slutet på januari fick han influensan, som gav honom lunginflammation och sedemera två hjärtinfarkter och en förmodad stroke inom loppet av 5 dagar. Vi har vakat vid hans sida och nu har han äntligen repat sig något och är hemma igen.Med hemtjänst och daglig tillsyn av oss. Man hinner tänka så mycket, känna så mycket och ändå finns så lite ork kvar att göra något. Det är fruktansvärt svårt att vara vid sidan om någons kamp också.

    När det gäller bröst och hår och annat så tror jag inte man kan föreställa sig innan man är där. Och vi är så olika kring det där tror jag. Inget är rätt och inget är fel – man får känna som man vill. Jag har kollegor som råkat ut för bröstcancer och de har hanterat det väldigt olika – en sjukskriven nästan ett år och direkt bröstrekonstruktion och en sjukskriven minimalt och till synes obekymrad över brösten. Hon tjatade sig till att de skulle ta bort båda samtidigt. Och ingen rekonstruktion är aktuell. Som medmänniska och chef har jag inte haft några som helst bekymmer med att möta någon av dem i deras önskemål. Det är hederskodex för mig att alltid respektera andra människors vilja, val och önskningar.

    Ta väl hand om dig. Fortsätt skriv av dig alla dina känslor. Det är terapeutiskt. Inte minst för att kunna läsa din egen resa i efterhand. Om och om igen. Och du, din egen lilla juvel. Hon förstår. Och hon kommer att vänta tålmodigt tills ni gör en riktig de luxe resa tillsammans då behandling och annat junk är över. För henne är det sannolikt viktigaste att få vara dig nära.
    Varmaste kramen om från Rektorskan

  11. Alltså fy fan, jävla cancer. Så klart det är en sorg att mista en del av sin kropp, en sorg jag inte vet något om tack och lov, men har stor respekt för. Håller alla tummar och tår för dig, Anna, och tänker på dig.

    Kram!

  12. Självklart känns det smärtsamt att förlora en del av sig själv, sin kropp, sitt utseende så som man varit van vid. Med tiden kommer du hitta tillbaka till dig själv igen. Tänker på dig! Kram💕🙏🏻💕