Om att känna sig liten fast man är vuxen

Heeeeej,

Lördag och två dagar efter operationen.
Av någon besynnerlig anledning gör det mer ont idag.
Rent generellt svider det lite extra idag.
Framförallt i själen.

Det är också så att all värme, kärlek och omtanke som jag får gör mig alldeles gråtfärdig.
Jag faller ju alltid mjukt… som i ett hav av rosa fluffig bomull 

Är lite vimmelkantig i huvudet nu då jag tog en smärtstillande för en stund sedan.
Idag har juvelen hjälpt mig att tvätta håret.
Och när jag skulle byta BH och förband så såg vi ju hur det ser ut….
Ett mörkblått stort blåmärke över halva bröstet…
Ingen särskilt angenäm syn 🙁
Det är ingen mardröm… det händer just nu.
För ibland tror jag att jag bara drömmer en hemsk mardröm och ska snart vakna helt kallsvettig…

Och mitt i altl så är jag ju fru och mamma… 
Men jag känner mig så liten… så liten.
Å jag vet att det är inte lätt att vara förälder i den här situationen.
För jag blir återigen lilla Anna.
Som är svag och liten för tillfället.

Snart kommer mamma och pappa och mina systerdöttrar.
Med mammas gryta som är så ljuvligt god.
Allt förberett och klart.
Jag blir så uppassad ♥
Till kvällen kan vi krypa upp i soffan och titta på Andra chansen.

“Det är för oss solen går upp.
Lyser som guld för kärlekens skull…”

Jag låter tårarna komma igen.
Både för att det gör ont som sjutton, men av den allra största ömheten inför min familj.
Blommor och det vackraste budskapet hade mor och far med sig igår 

Har iaf varit ute en liten sväng på stan idag.
Håller mig hårt hårt i makens arm. 
Han öppnar dörrar, ser så jag inte stiger fel och har koll på hur jag mår.
Ja, man blir lite dimmig – men det får vara så ett par dagar.

Hoppas ni får en fin lördagskväll!
Å jag är så otroligt tacksam för att ni läser vad jag skriver och skriver så fint tillbaka.
Det värmer så fantastiskt mycket 

Många varma kramar 
Anna

11 thoughts on “Om att känna sig liten fast man är vuxen

  1. Britt-Marie

    Låt dig omfamnas av all kärlek runt omkring, det är nu du behöver den. Känner inte dig, men kan känna din “ångest” och litenhet. Svårt att greppa för en som inte varit där. Hoppas och önskar så att du ska bli frisk snart och vara den mamma och fru du vill vara. Snart ljusnar det! Kram!

  2. Man får vara liten raring. Just nu har jag min lille paps på snart 90 år boende hos oss, då han har flunsan och hög feber. Han är också liten. Längtar efter mamma (som dog i september) och sin egen mamma (och det var ju en stund sedan hon fanns). När man inte mår bra, av vilken anledning det än kan vara, så behöver vi kärlek, omtanke, värme och ombrysamhet. Vi behöver känna att vi kan sänka garden, låta någon annan bära våra bördor och bara få vara. Det är mänskligt! Du finns så ofta till för andra människor, så jag gissar att andra verkligen uppskattar att få ta hand om dig, bära lite av dina bördor och känna sig som en betydelsefull annan. Se inte det som ett svaghetstecken hos dig eller som en belastning för någon annan. Bara ta emot fina Anna, bara ta emot. Det kommer en tid när det är du som gör allt det där för andra igen.
    Njut av mammas gryta, sorlet från andra runt dig och tillåt dig gungas iväg i lite vimmelkantighet. Varmaste kramen om från Rektorskan

  3. Åsa

    Man får vara liten…❤️ Och vad skönt du har så många runt dig som ger dig så mycket kärlek och det behöver du nu❤️ Och att alla tar hand om dig! Tänker på er varje dag🙏🏻💗 ta hand om dig💞

  4. “Ramlet” inn i denne bloggen via Fyra årstider sin blogg nå i kveld og har lest dine innlegg og grått salte tårer for deg og din kamp. ♥Nå skal jeg gå og gi mine fine en god klem og fortelle dem hvor glad jeg er i dem, siden skal vi spise god mat og kose oss, fordi vi kan♥ Sender deg uendelig med varme klemmer og gode tanker! ♥♥♥

  5. inger

    Åhhhhhh men vackra Anna. Såå skönt ändå att du försöker komma ut lite. Frisk luft gör alltid gott. Hoppas det onda och blåa snart försvinner. Kraaaam Inger

  6. Annika S

    Svår smärta gör ont även i själen. Man blir liten av att vara så utlämnad av det som händer i kroppen. Då får man vara liten tills krafterna kommer tillbaka. Var rädd om dej!
    Kram

  7. Anneli Ö

    Finaste Anna, jag följer dig varje dag men skriver inte kommentarer hela tiden.
    Mina tankar finns hos dig och din finfina familj nu när ni tillsammans går igenom
    denna jobbiga period. Du måste få känna dig liten en period när så mycket stort händer
    med dig. Men sakta men säkert kommer du igenom detta och växer och blir starkare
    för var dag. “Det är för oss solen går upp.Lyser som guld för kärlekens skull…” är så fina
    ord från en underbar låt som Ted Gärdestad skrivit. Denna sjöngs på vårt bröllop och
    griper tag i hjärtat varje gång jag hör den.
    Önskar dig och de dina en skön söndag. Kram, kram

  8. Anita

    Hej Anna!
    Jag har precis hamnat på din blogg som Torun ovan.
    Nu är det snart tre år sedan jag gjorde min bröstcancerresa. Resmålet var att bli frisk från monstret trippelnegativ bröstcancer.
    Många gånger under resans gång tvivlade jag…… Blir jag någonsin som jag varit före behandlingen? kommer håret tillbaka? osv…. Kan bara nämna att jag upptäckte en knöl i vänster bröst fyra månader efter mammografi. Av det kan man lära att det är viktigt att inte helt förlita sig på Mammografin. Apropå din fråga om Gnäll så är det ju en form av missnöje av något slag. ” Gnäll på vädret” Gnäll på jobbet” osv Du är ingen gnällspik tro mig. Det handlar istället om olika känslor som kommer upp till ytan.
    Jag kände likadant när jag fick diagnosen…. varför just jag? vad har jag gjort för fel? Inte röker jag.Vi har inte sjukdomen i släkten osv….Fast jag var lite gnällig över att jag fick stanna en hel vecka på sjukhuset efter operationen. Det värsta var att människor i min omgivning menade att “du ser ju inte sjuk ut” Nej det är ju behandlingen som gör mig sjuk svarade jag. Vet inte om det gick in??
    Ett råd, ta emot all hjälp du blir erbjuden från sjukvården ex kuratorstöd mm. efter behandlingen bröstcancerskola…..
    Nu är jag ok men jag är inte riktigt samma person som före behandlingen. Uppskattar lugnet mera nu och tar vara på de små lyckliga ögonblicken i livet. Så här i backspegeln är jag tacksam för den vård jag har fått under ett års tid.
    All personal var underbara.
    Avslutningsvis kan jag nämna att det inte var första gången jag träffade personalen på Onkologen. Min man drabbades också av monstret. Efter tre års sjukdom somnade han in sex månader före min diagnos. Du är ju också dubbelt drabbad.
    Du kommer att ta dig i mål på din resa mot att bli frisk precis som jag har gjort. Ta en dag i taget så går det lättare.
    Det kanske inte är någon tröst men du är inte ensam. Vi är många som är drabbade och inte bara vi utan våra barn män och hela familjer och vänner.

    Många varma hälsningar
    Anita

Comments are closed.