Om att bryta tystnaden

Det är tungt att kravla sig upp för ruinens brant när man fallit…
Men jag fångades upp.
Även om det ibland känns som ett totalt bottenlöst mörker så
finns kärleken där som en räddning.

Mörkret som finns inom mig skrämmer mig.
Men vi har alla ett mörker, det är bara olika hur mycket det visar sig.
Det är också olika hur vi hanterar situationen när mörkret attackerar en.

Ni vet gamla filmer där en giljotin fäller undan golvet under fötterna…
Ett sådant ljud hördes i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle greppa tag i.

Den rädslan, den skräcken…
När man gråter tills man kräks…
Det är en sådan avgrundsdjup känsla.

Jag låg i fosterställning i soffan när min syster kom.
Hon tvingade i mig lite att äta, kramade och tröstade.
Jag ville helt enkelt inte säga till min man att han skulle stanna hemma den dagen.
Så klart han skulle ha gjort det om jag bett om det…

Sen skickade hon in mig i duschen.
Jag tog en lång varm dusch och penslade smink i ansiktet.
Sminkade bort de söndergråtna ögonen… smorde de tårtorra kinderna…
Klädde oss och gick ut i den bitande kylan.

Sen kom min man hem.
Hon lämnade över och kunde åka hem till sin man och barn.
Dottern åkte på sova-över-kalas och vi gjorde som vi hade planerat.

Jag tog på klänning och höll min man i handen.
Vi pratade om demonerna i mitt huvud.
Han gav mig kärlek och bedyrade att det är mig han älskar, inte mitt skal.
Och det har han ju alltid gjort.
Han har alltid varit den stabila av oss.
Som inte bryr sig om ärr eller kroppsliga skavanker.
Och för alltid kommer jag vara tacksam att han valde just mig till sin fru.
För alltid ska jag älska honom.

Igår sken solen och jag fick ett sms.
“Vi har ett uppdrag söstra mi”
Jag skulle äta frukost och göra mig i ordning och klä mig ordentligt varmt.

Först fick jag slänga glasflaskor i glaskontainrarna så det bara small.
Sen åkte vi till ett vackert ställe norr om stan.
Där fick jag slå en pinne i en uppblåst påse och sticka kniven i en dunkudde.
Dunet yrde men det var skönt.

“Nu slår du sönder alla demonerna, systern min.
Vi är så många som älskar dig för den du är.
Och du ger.
Du tar inte all vår kraft.
Du ger ju tillbaka hela tiden.
Nu är du svag, men vi finns här.
Vi älskar dig och vi ska ta dig och oss igenom det här.”

Solen sken och vi gick längs vattnet på snön.
Sen skrek jag i högan sky…
Och älvorna dansade över isen…
Det mörka mötte den blå himlen.
Vattnet bröt igenom i isen…

Det kommer en vår och det kommer ljusare tider.
Jag ställer nu in mig på att båda mina bröst kommer tas bort.
Jag ställer helt in mig på det.
På skärtorsdagen 2018 kommer det att ske.
Jag ska göra en MR denna veckan, men mentalt ställer jag ändå in mig.

Livet är ta mig tusan inte rättvist.
Men jag har inget val.
Jag vill leva och fortsätta älska min familj och alla som vill ha min kärlek.

Så TACK till alla som hört av sig, men än inte fått något svar av mig.
Tack för att ni skickar KÄRLEK & VÄRME.
Ni lyfter mig ♥

Mitt största TACK till min familj,
som aldrig någonsin viker undan.
Som ALLTID ALLTID finns där.

Med Er blir jag en tydligare människa.

Med kärlek,
Anna

17 thoughts on “Om att bryta tystnaden

  1. Cilla

    Kram kram Fina Anna. Jag gråter med dig men gläds åt att du har en sån fin man och familj. Det kommer att gå bra 💕💞 Kram Cilla.

  2. Fina fina Anna! Vi förstår hur du känner. Och ta den tid du behöver. Är ingen som kräver nåt av dig. Du behöver detta nu det förstår vi. Men du kommer klara detta & vi finns här för dig hela vägen. Kämpa på vännen. Skickar kärlek, styrka& kramar till dej& familjen.
    Helene.

  3. Monika

    Anna, du skriver så vackert och fint så det är helt otroligt, jag LÄNGTAR verkligen efter dina texter. Så skönt att få avreagera sig på kuddar och annat och såklart är det DIG dina nära och kära älskar och inte ditt skal, hur har du kunnat tvivla. Jag vet, du har haft oturen att vara med en skitstövel men du fick ju världens finaste present. Ta hand om dig, lev och viktigt, ät.
    Kram Monika

  4. Monica .

    Fina Anna.!Det finns inga ord för hur mycket jag beundrar dig .Du tar på dig klänningen tar din fina man ihanden o gör det som ni bestämt.Du har inneboende styrka även om det inte känns så just nu.Vilken underbar familj du har .Fortsätter följa dig ,tänker på dig fina fantastiska Anna .Varma kramar/Monica ❤️

  5. Mi

    Du skriver så fint och verkar ha en underbar familj runt dig. Det är du verkligen värd. Du är ju så omtänksam själv.Jag skickar en varm kram till dig Anna från Mi.

  6. inger

    Vackra Anna. Du är fantastisk. Har sagt det förut….Men. ..När allt detta är över..Du måste skriva en bok. Vet ingen som kan uttrycka sig som du. Lycka till nu med allt. Du kommer klara detta. Kraaaam Inger

  7. Ulrika

    Du är min stora förebild hjärtat! Du är skör MEN så fantastiskt stark, helt underbart att du har en just en sån go människa till syster och familj förstås som är ett sånt fint stöd.
    All lycka önskar jag dej och din familj vännen.
    Saknar er här nere i vårt vackra Ekenäs.
    ❤️❤️❤️😘

  8. Sisela

    Finaste Anna❤ Gör så vansinnigt ont att läsa dina ord och tårarna rinner. Att du ska behöva gå igenom detta igen😢 Men du är inte Anna på grund av din kropp, utan för den person du är och den fina familj och vänner du har runt dig❤ Varmaste styrkekramar till dig i det du har framför dig❤

  9. Fantastiskt symboliskt gjort av din syster, klokt av dig att ledas med utan att streta emot. Vi är alla olika och vi har våra olika roller i livets teater. Så är det bara…..Vi är inte bättre eller sämre eller olika värda alls – ju förr vi inser att våra olika roller bildar en helhet som kan hjälpa oss alla på olika sätt, desto lättare blir resan. Att kunna ta emot hjälp är lika viktigt som att kunna ge. Tror det är klokt att ta bort båda raring, hur hårt det än låter.
    Varmaste kramen från Rektorskan

  10. Milla

    Anna du har en fantastiskt syster! Ja en fantastisk familj och du finns mitt i den min din självinsikt och kunskap. Annars hade du inte kunna beskriva så gripande det du går igenom; det mörka, det oroliga, det arga, det ledsna… men också det hoppfulla. Du klarar allt! Kram Milla

  11. Älskade vännen…
    Finner som vanligt inga ord…
    Klumpen i halsen är så stor och jag hade så gärna velat vara där och skrika med er vid vattnet…
    Hon är en stor person din fina syster…. en stor och viktig person som vet och känner dig bättre än någon annan…kanske att hon till och med känner dig bättre än vad du själv gör…

    Å såklart älskar M dig för den du är…. jiiiises Anna… så ytlig hoppas jag inte att någon man är….att det hänger på ett par bröst…. du ska ju för tusan få rosa hår…
    hur kan man inte älska det?

    Det känns fint att ni trots allt gick ut på er datenight… så så viktigt för dig ju… att göra “normala” och vanliga saker…

    Å om du inte orkar komma till mig i vår så kommer jag till dig igen…
    Så kan vi skrika tillsammans och stirra på havet och kasta i jättestora stenar….

    Å nu får du fortsätta låta din familj och alla oss andra bara finnas och bära dig…
    Hon har ju så rätt din syster… du tar ingen energi….aldrig aldrig någonsin…
    Du bara ger och ger….som hur en aldrig sinande källa av kärlek.

    Såklart ska du leva, älska och bli älskad….länge länge…
    Du ska ju ge dina barnbarnsbarn fincrisp med banan o kanel….

    Cancerdjävulen må ta dina bröst men han kan aldrig aldrig ta dig… du är större än så!

    En spretig kommentar…men tankarna bara snurrar i huvudet och det här var det som poppade ut just nu…
    Vi hörs om några dagar….vi måste bara samla ihop oss så vi klarar av att prata…eller hur?!
    Puss o kram hjärtat och nu kavlar vi upp ärmarna och kör rond 2…eller hur!?
    Anna-cancer 2-0

  12. Rebecca

    Jag sänder så helande och positiv energi jag bara kan, till dig! (Jag är inte så stark själv, men sänder så gott jag kan. 🙂 ) Jag avskyr när livet är orättvist och slår på samma person om och om igen. Herregud, brukar jag tänka då, låt någon annan ta skiten nån gång! Det ska inte vara samma som utsätts gång på gång! Det är inte rätt!
    Massor kramar till dig!

  13. Anette

    Hej!

    Det gör ont att läsa dina texter, men jag håller med om att du borde skriva en bok om dina tankar och upplevelser så småningom. Det är starkt gjort av dig att “bryta tystnaden” och prata om det tunga och “obekväma”. Det är nog viktigt för alla som är i liknande situation att få läsa och inse att de inte är ensamma om dylika funderingar och “våndor”, för ensam om sådana tankar det tror jag absolut inte att någon är.

    Jag önskar dig allt gott och glöm aldrig att du är fantastisk!

    Kram från Anette, en läsare sedan något år tillbaka.

Comments are closed.