Om livets surrealism

Heeeeej,

Här vaknade vi till ett fullkomligt snökaos…
Min man skulle till Oskarshamn till en kund idag så han körde tidigt… 
Ringde och kollade så han kommit fram ordentligt, vilket han gjort ♥
Lilla smulan skulle ta bussen, men ingen buss kom för det hade hänt en olycka.
Det hade tagit mig en halv evighet att gräva fram bilen… 
Men efter en stund så kom en buss och hon kunde ta sig till skolan.

***

Känner mig i ett totalt surrealistiskt tillstånd.
Var och tog prover till årskontroll på hematologen i torsdags.
Känner ju de flesta där och alla är supergulliga.
Så frågade han mig om han skulle ringa och berätta provsvaren:
“Nej, jag resonerar som så att ni ringer om det är något alarmerande, annars vill jag inte veta vad jag har i HB osv.”
Det fanns en tid då jag noterade dem varje dag, men nu…nä.

Därför känns det ju så rubbat.
Att jag har något så galet i min kropp, fast mina värden är bra.
Det är som att jag skulle vilja tvätta mig inifrån och ut, men det hjälper ju inte.
Cancerh-vetet finns där ändå…
En liten bit finns ju kvar, det som de ska ta bort på torsdag.
Än en gång sövas och jobba mig stark igen.
Stark för att orka bli sjuk.
Fattar ni så sjukt det är?!??
Jag är ute varje dag och går. 
Andas lungorna fulla med frisk luft och benen med steg.
Allt för att jobba mig stark inför vad som komma skall.
Jag tänker på vad jag äter och hur jag lever.
Socker är jag nästan livrädd för och undviker så mycket jag kan och orkar.
För visst vill jag unna mig något litet gott emellanåt.

Vet att jag har många tankar som jag behöver ventilera med min kurator på onsdag.
Det här skuldbeläggandet av mig själv.
Att våga leva varje dag och inte få ångest av att äta en ruta choklad.

Och jag är rädd.
Rädd för cellgifterna och hur de ska påverka mig.
Rädd för att bli svag och dålig.
Rädd för att tappa håret och ögonfransarna.
Rädd för att kräkas och bli yr.
Rädd för infektioner och sjukdomar.
Rädd som F-N för döden!!

Men det finns inte en nerv i min kropp som inte intagit fighting position.
Det finns inte en nervtråd som inte vill annat än LEVA.
Det finns inte på kartan att jag skulle ge upp.
Men jag är rädd och det erkänner jag.

Jag är rädd för att vara rädd.
Jag är rädd för att skrämma mina nära.
Jag är rädd för att de ska bli rädda för mig.
Men det kan vi hjälpas åt med.

Det är egentligen värre med de som är rädda för att möta mig.
Som inte vågar fråga och som undviker mig.
Dem kommer även jag att undvika.

Livet är surrealistiskt.
Fram tills operation två på torsdag fyller jag mina dagar med liv.
För att samla så mycket energi och kraft jag kan.
“Du är starkare nu Anna”, sa min vän i fredags när vi fikade hos min syster.
“Du är starkare än förra gången”
“Dina förutsättningar är bättre.”
Å jag som hela tiden tänkt tvärtom.
Vi tar det med oss och samlar oss.

Nu dusch, sen besegra snön och luncha med en fin vän på stan.
Ikväll ska min syster och jag gå på bio igen ♥

Ta hand om Er!
Alltid.
Kram Anna

7 thoughts on “Om livets surrealism

  1. Marie

    Jag förstår att allt känns konstigt, att dina värden hos hematologen är bra samtidigt som dom upptäckt bröstcancern. Men är inte det samtidigt ett bra tecken? Jag hejar på dig! Du fixar detta! Men förstår såklart din oro och rädsla ❤
    Kram

  2. Christine

    Vilken klok vän! För trots att vi inte känner varandra så har jag läst tillräckligt om dig för att förstå att du självklart är starkare nu än då.
    Jag tar till mig din väns ord och tänker att även jag är starkare nu än då…

    Kram❤️

  3. Nu fick jag nästan lite ångest för mina kost-artiklar jag skickat, men jag menar bara väl, det vet du ju. Och det är klart du ska unna dig lite choklad och grejer, självklart! Men att äta mer basisk föda skapar balans och det är ju bra 🙂
    Mycket frukt och grönt, för även om tex citrusfrukter är sura så blir det starkt basiskt i kroppen. Äter man mer basiskt så blir man dessutom mindre sötsugen.
    Min kollega på jobbet bakar gudomliga råfood-kakor och grejer, hade aldrig kunnat gissa att det var gjort på dadlar och grejer om hon inte hade sagt nåt, det ska du få recept på.

    Det är så fel att detta händer dig men säger som ovanstående, du fixar detta!
    Hoppas du haft en riktigt mysig lunch med vännen och att du får en go biokväll med syrran.
    Massa kramar.

  4. Cecilia

    Du vinner garanterat matchen för du om någon är stark nog… otroligt stark…och otroligt bra på att beskriva. Du har gåvan att förmedla. Och det kommer göra underverk både nu o senare… kan tänka mig när du är ute o föreläser senare. Vilket hopp du kommer att ge andra… då som nu insperera…

  5. Å Anna min Anna…du skriver ju jämt så rörande och tårarna trillar…
    skulle så gärna vara på nära håll och ta fram mitt stora svärd och svärds bort allt det där hemska… å det låter verkligen jätte hemskt att du förbereder dig för att brytas ner….
    Fast det är ju bra förstås… å jag blir så så sååååå tacksam över att du har så många fina vänner runt omkring som stöttar o finns o lunchar o kramar…
    Det vore konstigt om du inte vore rädd….eller om dina nära inte vore det…
    Å du vet ju inte…den här gången kanske du slipper illamåendet…å när håret växer ut igen kanske det har ändrat färg och frisyr….vem vet….å förresten är du vacker både med och utan hår….men ja jag förstår ju….
    Saknar dig så mitt hjärta…
    Kraaaaam

  6. Agnetha

    Var inte så hård mot dig själv. Du verkar ta hand om din kropp på bästa sätt, så jag kan tror inte att du har någon orsak i att detta hänt. Att äta lite socker ibland ska du inte känna skräck över. Jag hoppas du kan få hjälp att bearbeta din rädsla. Att du känner den är fullt förståeligt, men den är tuff att bära. Skickar dig en stor kram här från Umeå och hoppas allt ska gå bra för dig.

Comments are closed.