Det passar sig inte att svära.
Det låter ju så himla fult.

Men just nu skulle jag kunna krascha glas på gatan och skrika och gråta.
Men jag gör inte det heller.

Jag gråter floder istället.
Ber om ursäkt för att jag inte orkar ringa utan meddelar via sms.
Inte mamma så klart…

Det var en allvarlig morfardoktor som satte sig framför oss i rummet.
Min man och syster var med.

Han började med att berätta det som var positivt.
Ingen spridning i lymfkörtlarna.

Men av de olika graderna har jag grad 3.
Jag förberedde mig på det värsta men hoppades på det bästa.

Men det går inte att förbereda sig.
Det kommer som en förbannad chock ändå.
Satansjävlarshelvetes grad 3!!!!!!!!!

Cellgiftsbehandling och en operation till om en vecka.
Sövas, sprättas, stympas och sen pumpas full med cytostatika så håret trillar….

Jag vill INTE vara stammis på sjukhuset!!!!!!!
Jag vill INTE tappa håret…!! IGEN!!

Jag är ledsen – Jag är arg – Jag är ledsen – Jag är arg….

Jag har inget val, jag bara måste göra detta för jag vill ju LEVA!!!
Jag är rädd, ledsen, rädd, ledsen, arg…
För det här är så förbannat orättvist.

Allt är totalt osammanhängande och snurrigt.
Å jag finner ingen tröst i att jag drabbas för att jag är starkare än nån annan.
Jag finner ingen som helst mening med det här, ingen…….

Det snurrar så i mitt huvud nu.
Men jag skriver för att få ur mig en del…

KÄRLEK
Anna
♥