Om att inse att själen tar stryk

(bild från badrummet på Kosta Boda Art Hotel, bara en vecka sedan)

Heeeeeej,

och god kväll ♥
Hoppas helgen varit fin och att ni laddat om för en ny vecka.
Jag laddar på mitt vis för jag är ju sjukskriven helt fram tills återbesöket.

När jag fick beskedet fick jag ett meddelande från en hjärtevän som står mig nära, men inte finns så geografiskt nära.
Hon skrev bla:
“Jag vet bara inte vad det är för mening med just det här….
du kan ju inte bli en bättre person än du redan är….du kan ju inte älska livet mer än du redan gör….
❤ Du kan ju inte älska din familj mer än du gör….❤ man förstår sig verkligen inte på livet….. Jag finns här ALLTID…”

Allt jag får till mig tar jag verkligen rakt in i mitt hjärta.
Men jag har ändå tänkt att jag vill bli ännu bättre på att visa mina nära och kära att jag älskar dem.
För de låter mig vara precis just så som jag är just nu.
Ganska ganska trasig.
Ärrad och snittad.
Sydd och omplåstrad.

Men vet ni, de synliga såren läker så mycket snabbare än de i själen.
De svider och sticker, men det är uthärdligt.
Jag har två snitt.
Ett i armhålan och ett under mitt vänstra bröst.
Jag oroade mig innan för ytligheten om de skulle bli olika stora…
Det är de inte märkbart vad jag kan se iaf.
Men en sak kan jag säga att jag lägger mig inte frivilligt under kniven för att isf rätta till det.
Det är så just jag känner just nu.
Det där är väldigt individuellt och jag dömer ingen som tänker annorlunda.

Just nu gråter jag verkligen varje dag.
Men jag får det och det är helt ok.
Ingen begär att jag ska vara glättig och glad just nu.
Jag kan skratta, absolut, men tårarna är alltid nära.

Jag känner en enorm trygghet i att jag inte behöver “leva upp” till något.
Alla bara sluter upp och har så många kramar och kärlek att ge.

Och jag talar om hur tacksam jag är.
Vi var nära innan, men är ännu mer nära nu.
“Vi finns här” – det betyder mer än man kan ana.
Ingen annan kan ju förstå just mina känslor och det är inte meningen, det viktigaste av allt 
är ju att vi alla vet att vi finns för varann.

Å även om jag gråter floder för att just jag återigen är den som ger oro,
så gör vi det vi gör bäst.
Finns.
Är tillsammans, pratar, pratar, pratar och kramas så mycket vi kan, på riktigt och i “rymden”.
Å varje kväll somnar jag med min mans hand i min.

Livet är verkligen inget man kan ta för givet, och det är jag väldigt säker på att jag verkligen inte gör.

Så vill du och behöver kärlek, så lovar jag att dela ut så mycket jag kan.

Många kramar Anna

8 thoughts on “Om att inse att själen tar stryk

  1. Vackert skrivet Anna! Du är fantastisk på att uppskatta livet och ge andra både cred och finfin uppmuntran. Ta din tid, ha tålamod med dig själv.
    Stor kram från Rektorskan

  2. Christine

    Så fint du skriver – alltid! Ta dig tid och gråt hur mycket du vill. Uppskattar dina inlägg här så att jag vet att du ändå är så okej du kan vara på denna resa. Kram❤️

  3. Yvonne Gustafsson

    Hoppas du ska bli frisk nu och få göra mycket kul med familjen i sommar.
    Kram från en läsare Yvonne

  4. Tänkte jag skulle maila dig älskade vännen men jag hittar ingen mailadress, förmodligen är jag helt blind…. Egentligen räcker inte orden till för allt jag känner. Livet är så fruktansvärt orättvist….. Du finaste vännen som ger så mycket av dig själv, har ett sådant stort hjärta och fyller ett helt rum med en sådan värme, varför liksom…. Gråt, skrik, skratta, le låt känslorna svalla, ta hand om dig och ge dig all tid i världen att läka på alla sätt. Du har en fantastisk familj och vill du prata, så finns jag för att lyssna, alltid oavsett tid på dygnet, det ska du veta…. Skickar alla kramar i världen och all kärlek till dig fina, fina Anna

Comments are closed.