Att berätta om ett trauma


Bilder från ett reportage i Amelia november 2006, 6 månader innan jag blev sjuk.

Heeeej,

Det är fredag i november och solen lyser där ute.
Men idag blir det ingen löprunda för min kropp säger stopp.
Huvudet säger stopp.

Igår var jag nämligen på gyn och skulle kolla upp varför jag haft blödningar.
Varför kanske ni undrar?
Efter alla starka cellgifter och transplantationen är jag steril.
Jag har ingen mens.
Däremot äter jag östrogen eftersom min kropp inte kan tillverka det.
Östrogenet gör så att vi kvinnor inte blir bensköra.
Jag är och var ju helt enkelt för ung för att komma i klimakteriet redan vid 30+.

Jag är alltid extremt rädd och orolig när jag ska upp i gynstolen.
Men rädslan för att något skulle kunna vara fel tar över så jag gör det.
Håller i stort sett andan och andas inte förrän jag sänks ner…

Igår fick jag en panikattack.

Jag skakar fortfarande av händelsen, men jag vill gärna berätta.

Läkaren ville göra en biopsi på livmodern för att vara på säkra sidan.
Med tanke på min bakgrund tar de alltid det säkra före…

Hon ringde efter en sköterska som skulle hjälpa till.
Redan nu började paniken komma klättrandes inom mig.
Ljudet av sprutor och redskap mot varandra…
Jag försökte andas, men började nog hyperventilera.
När hon skulle sätta bedövningen förstod sköterskan att jag behövde lugnas.
Hon hämtade lustgas.
Tårarna rann och kroppen skakade.
Men jag vill ändå göra det för hur skulle jag kunna förlåta mig själv om det var något..?

Jag andas och andas i masken.
Trycker den mot munnen.
Sköterskan säger:
“Sänk ögonlocken”
Håller krampaktigt i henne.
Stackarn har nog blåmärken idag… 🙁

De märker att jag hyperventilerar i masken  och ber mig ta det lugnt.
Helt plötsligt är det bara som en blixt i mitt huvud och jag förflyttas tillbaka till förlossningsrummet.
Den paniken jag kände där ville jag aldrig uppleva igen.
Sugklockan som lossnade gång på gång.
Plastförkläden med blod.
Gummistövlar…

Jag drabbas av total panik och krystar tydligen ut alla redskap….
Jag skakar och gråter.
Sköterskan omfamnar mig och håller mig trygg.
Jag fortsätter andas lustgas och till slut lyckas de trots allt ta biopsin.
Och jag bryter ihop….

Paus.

Jag får lägga mig i ett vilorum och ringer efter min man.
Jag berättar för sköterskan om mitt trauma i förlossningsrummet.
Den dåvarande maken som varit otrogen och levt dubbelt med en annan kvinna under min graviditet.
Jag hade inte kraft att föda, mitt lilla barn hade inte tillräcklig kraft att ta sig ut.
Han satt på en stol bakom mig och sa absolut ingenting under alla dessa traumatiska timmar i förlossningsrummet.
Han var nollställd.
Min trygghet där var min systers svägerska som är barnmorska.
Men det är en läkare som får förlösa mig eftersom de får ta till sugklockan.
Mitt barn är medtaget när hon väl kommer ut och hennes hjärtljud lite oregelbundna.
De springer iväg med henne.
Blodig och liten.
Jag skall fortsätta att krysta ut resten och sen bli ihopsydd.
Efteråt är jag helt blåslagen i mitt underliv.

Jag föder en dotter den 10 januari 2005.
Vi fortsätter vår kamp på Neo i 10 dygn hon och jag.
Mannen är inte särskilt närvarande.
Han åker till sin andra kvinna 50 mil bort medans vi kämpar om livet med blodtransfusion och sondmatning på neo.

Det här är bara korta drag ur mitt trauma.
Så som jag orkar skriva om det just nu.
För jag skakar hela jag.

Jag har accepterat och gått vidare.
Jag har en familj.
Dottern har en pappa – för det biologiska bandet är inte alltid det starkaste.
Mamma och pappa blir man för att man vill vara det.

Förlåtit?
Det är svårt att förlåta nån som aldrig bett om förlåtelse.

Så jag lever med mitt trauma, och jag vet inte när det kan dyka upp och spöka för mig.
I mina drömmar eller i en pressad situation.

Nej, han slog mig aldrig fysiskt.
Då hade jag kunnat ställa honom inför rätta.
Men de här psykiska menen får jag leva med.
Och många andra med mig.

Mitt öde är inte värre än någon annans.
Men mitt öde är mitt och ibland får jag lida om igen.
Livet är inte rättvist men jag är inte bitter för det.
Jag har ett bra liv idag.

Men just nu får jag samla ihop mig själv igen.
Och just det känns.

Min man kom och hämtade mig på sjukhuset.
Körde mig till min syster där jag kunde vila.
Våra flickor skulle rida så min juvel såg ju att jag inte mådde bra.
När jag berättat och jag avslutade med att :” det var inte helt normalt…”
Då säger hon:
“Mamma, du är inte normal, du är fantastisk”

Jag känner något så stort inom mig.
För jag lever med lyckan att ha henne i mitt liv varje varje dag alla dagar i veckan.
Älskade älskade barn.

Tack för att jag fick dela detta.
Ta hand om Er och varandra.
Varm varm kram Anna

49 thoughts on “Att berätta om ett trauma

  1. Finaste Anna. Orden stannar i min bröstkorg, i hjärtat känns massor. Av olika känslor. Du är en fantastisk människa. Skickar dig den största kramen här. KRAM Emmeli

  2. BrittMarie

    Fantastiska Anna, jag känner inte dig men följer din blogg. 🙏🙏🙏🌷💜. Underbar dotter. Wow!
    Vår dotter är 47 år och vill inte umgås med oss. Så olika det kan bli. Vi vet inte vad vi gjort för fel och det är det värsta. Njut av din familj.
    Bästa hälsningar
    BrittMarie

    • Stort TACK för din omtanke <3
      Vad ledsen jag blir när jag läser det du skriver... Förstår inte varför man vill välja bort sina föräldrar så.
      Ta hand om dig!
      Varm kram Anna

  3. Christine

    Din dotter har så rätt, du är inte normal utan FANTASTISK!! Tack för att du delar med dig, så otroligt starkt men så bra för andra att få veta att man inte är ensam… Stor kram du fantastiska❤️❤️❤️

  4. Agnetha

    Vad du varit med om, blir alldeles skakis bara av att läsa. Du är väl förtjänt att få ha det bra och du har lyckats bygga upp ett fint liv till dig och din familj. Se bara se till att vara snäll mot dig själv och ha inte så höga krav på dig. Du är fantastisk precis som du är. Kram!

  5. Men kära nån vad du har fått vara med om mycket hemskt…
    Tårarna bara rinner när jag läser vad du skriver.
    Jag har också upplevt en hel del traumatiskt, och jag kan säga att psykisk misshandel är lika illa som fysisk, om inte värre! Och det går att anmäla någon för psykisk misshandel också. Förstår så klart om du inte vill eller orkar nu när du äntligen har ett bra liv med din man, och kanske inte vill riva upp gamla sår.
    Stor kram till dig, och jag är oerhört imponerad av att du delar med dig av ditt trauma.
    Du är en helt fantastisk person ♥

    ♥ KRAM ♥

  6. Finaste Anna. Tårarna flödar här när jag läser. Förstår det måste ha varit hemskt på så många sätt för dej & inte konstigt det kom tillbaka för dej. Hade bara velat ta dej i famnen & kramat & kramat dej. Ta det nu lugnt ,vila dej riktigt & var m dina nära & kära. Njut av din fina dotter & din fina man & att ni har en fantastisk familj.
    Tänker på dej.
    Varma kramar Helene

  7. älskade vän😔❤ sitter just i bilen på väg på datenight och storgråter. fast jag redan vet din historia griper den tag så.. önskar så att jag bara kunde få ge dig en stor kram och en å annan puss med❤ skriver mer i morgon❤❤❤❤❤

  8. Åhh Anna! Förstår att det blev som ett trauma för idg, med allt du varit med om. Vissa sår läker aldrig riktigt helt. Men tur du har ett så fantastiskt liv idag och kan glömma många stunder, men ibland kommer den där sårbarheten ikapp och man faller genast jätte djupt, men jag hoppas du tar dig upp snabbt. Du har verkligen en fantastisk dotter. Många kramar Helena

    • Det är nog så Helena som du skriver, vissa sår läker aldrig riktigt.
      Ja, hon mitt livets mirakel är verkligen mitt allt <3
      Varma kramar Anna

  9. Maria

    Vad du har varit med om! Blir så ledsen när jag läser…hur kan man behandla en annan människa så? Blir imponerad av dig, vad stark du är som orkat så många motgångar i livet.
    Kram från Maria

    • Stort TACK för din omtanke <3
      Vet du, det undrar jag med. Men jag kan ändå se mig själv i spegeln varje dag, det kan nog inte han...
      Varm kram Anna

  10. Sofia B

    Men åh… det är väl ingen som tycker att det är behagligt i gynstolen (slappna av, ha ha…) och med den upplevelsen i ryggsäcken tycker jag att du är ruskigt stark som sätter dig där! Den upplevelsen på förlossningen måste ju ha varit helt hemsk i sig, att inte veta om barnet kommer att klara sig, och att ens partner inte är något stöd… nää, fyy! Du är så himla stark! Jag är väldigt glad att du har en fin familj nu! Och tack för att du vill och orkar berätta! Stor kram och hoppas du får en fin helg nu!

    • Stort TACK för din omtanke <3
      Jag är tacksam för min styrka, men min skörhet gör det jobbigt...
      Men jag reser mig.
      Å all värme här omfamnar mig.
      Tack!
      Varm kram Anna

  11. Ulrika

    Fina fina Anna ❤
    Jag sitter här och tårarna bara rinner ner på mina kinder….
    Jag var där när du var sjuk och jag beundrar din styrka att aldrig ge upp!
    Jag önskar att jag varit med dig och hållit din hand när du var hos gyn.
    INGEN ska behöva gå igenom det trauma som du genomlidit.
    Älskar dig och du är fantastisk på alla
    sätt ❤

  12. Åh Anna, jag vill bara krama om dig! Så mycket hemskheter du varit med om, fy.
    Blir alldeles tårögd av din dotters ord; – ja, du är fantastisk!
    Kram<3

    • Å jag hade välkomnat den kramen <3
      Käner med att hennes ord är så otroligt fina.
      Ta hand om dig!
      Kramar Anna

  13. Åsa

    Vilken stark kvinna du är…. vad jobbigt o hemskt det måste varit för dig idag. Tack för du delar med dig av ditt liv. Fy vad du varit med om😢 men nu har du en helt fantastisk familj❤️ Tänker på dig.

  14. Anna, jag läser och tårarna kommer upp i ögonen. Får en knut i magen av din berättelse. Vad stark du är som delar detta med oss. Du är stark, vacker och har en så fin dotter. Men vilken resa du har gjort och jag tänker, med tårarna brännande, vad du har varit med om och säkert så mycket mer som du inte skriver.
    Starkt och än en gång tack för att du delar med dig.
    Varma kramar
    Maria

    • Stort TACK för din omtanke <3
      Blir alldeles varm inombords av dina fina ord.
      Tack för att du bryr dig om.
      Varma kramar Anna

  15. Anette Lundström

    Hej Anna!

    Oj, vad du har varit med om många jobbiga trauman och upplevelser. Jag känner starkt för dig och det du berättar. Jag vet också att kroppen minns och påminns om olika händelser som man har varit med om tidigare i livet och det går inte att påverka just då i den stunden. Det tar ofta väldigt lång tid att bearbeta vissa saker.

    Jag har varit med om tre jobbiga förlossningar. Ganska sent i den första graviditeten så kände jag plötsligt att något var fel. Barnmorskan lugnade mig först att allt verkade bra, men vid ultraljudet såg även jag direkt att barnet/fostret inte levde. Jag fick åka hem och komma tillbaka dagen efter för att bli igångsatt för att föda på “vanligt” sätt. Det blev en jobbig förlossning som inte någon borde behöva vara med om.
    Två år senare föddes vår första son efter en lång förlossning som slutade med akut kejsarsnitt och ytterligare två år därefter föddes nästa son efter ett långdraget förlopp som avslutades med sugklocka.
    Allt gick bra och jag har två jättefina numera vuxna söner, men jag glömmer nog aldrig alla jobbiga känslor och minnen som finns kring graviditeter och förlossningar.

    Du har ju dessutom varit med om en mycket svår sjukdom så det är inte konstigt att din kropp och själ minns och reagerar. Jag tycker att du är fantastisk och stark som delar med dig och berättar! Jag hoppat att allt blir bra för er med flytt och hälsa!

    Kram Anette

    • Hej Anette,
      Tack fina du för att du ville dela din historia med mig <3
      Det finns inga ord som kan hjälpa i en sådan situation.
      Men jag känner att det du skriver att kroppen minns är så sant och ganska läskigt...
      Ta hand om dig och stort TACK för sin omtanke.
      Varm kram Anna

  16. Sandra Nilsson

    Anna!
    Det du varit med om är så fruktansvärt. En mardröm.
    Jag blir så rörd av din historia.
    Skickar en stor kram till dig!
    Kraaaam Sandra

  17. Men oj oj, snälla vän! Vilken fruktansvärd situation, både då och nu! Jag höll andan medan jag läste! Ska man behöva gå igenom nåt sånt där! Jag lider med dig! Skönt att du har fina människor runt dig. Och dottern… hon är ju en stjärna!

    Kram Lena

  18. Inger

    Men åhhhh. .vackra Anna. Hur kan man behandla någon så. Men..Din lilla juvel är ju helt underbar
    Och så rätt hon har. Du ÄR fantastisk. Många varma kramar från Inger.

    • Stort TACK för din omtanke <3
      Å tack för dina fina ord som går in i mitt hjärta <3
      Varma kramar Anna

  19. Jag blir så berörd när jag läser och tänker på allt du har gott igenom.
    Varma kramar från mig som är så glad att jag får läsa din blogg som berör och inspirerar mig massor.
    En annan Anna

  20. Marie

    Åh det var förfärligt att läsa, fy vad hemskt att behöva gå igenom detta. All styrka till dig ❤️
    Kram

Comments are closed.