First stop Lexington…

Go’ kvällen vänner,

Bomber och granater vilken dag!
Ja, vi har haft en jättebra kanslidag verkligen.
Men jag kunde verkligen inte slappna av så jag var tvungen att jobba ett par timmar när jag kom hem.
Det är lite för mycket just nu.
Å så den där magnetröntgen imorgon som lite hänger över mig… 

Känner mig ganska så gråtig ikväll.
Ni vet, ibland känner man sig bara lite ledsen.
Jag känner enorm stress över att det är lite för mycket på jobbet,
samtidigt som jag har undersökningar av mig själv som jag behöver göra.
Och då får jag en del dåligt samvete för att jag behöver gå ifrån för att jag ska röntga huvudet eller
gå till tandläkaren. Har väl även lyckats bita ihop eller göra något extremt tokigt så jag kan inte tugga på 
vänstra sidan, och när jag vaknar spränger det i hela käken… 

F Ö R L Å T.
På något vis ska väl eländet ut… 
Men jag ska villigt erkänna att jag bara vill inta något slags “normalstatus” – vad det nu kan vara…


Sen skulle jag ju berätta mer om träffen med finaste Tina i Göteborg.
Tror nog att det är därför jag känner mig lite ledsen idag med.
Ibland vill man bara att saker ska vara lite längre.

Ni vet när man bara vill prata vidare om allt som har med livet att göra.

När jag träffade Tina tänkte jag igen på hur vi kan “luras”.
Vi är bra på det båda två.
Men smärta syns inte utanpå.
Ingen av oss vet vilken historia nån annan bär på förrän vi får den berättad för oss.
Därför tänker jag gång på gång:
Döm inte det du tror att du ser.
Du vet inte vad personen får gå igenom dagen efter för att göra en rolig grej.

Samtidigt var vi båda rörande överens om att det alltid är värt det. 
Vilken baksmälla vi än må ta av vissa saker så handlar det om livets glädjeämnen och om att leva.

Jag beundrar Tina för att hon ville ta en “baksmälla” för min skull.
Men jag vet att vi båda tankade på oss en hel del av vår träff.
Våra historier ser inte likadana ut, men vi delar erfarenheter.

Jag tvivlar en hel del på mina förmågor och min kapacitet många gånger.
Men en sak är jag heeeeelt säker på.
Det är mötena med dessa besläktade själar som gör bloggandet fantastiskt för mig.

Nu är det snart dax för mig att dra täcket över huvudet.
Och inatt hoppas jag verkligen på bättre sömn… 

Natti nattt!

Kramar Anna 

4 thoughts on “First stop Lexington…

  1. Oj du stackare mitt i stresspaniken som uppstår i kroppen. Been there done that. Det kan vara så att du pressar tänder på natten (även på dagen är vanligt) och behöver en bettskena. Jag har en sedan 4 år tillbaka och den är som en snuttefilt för mig. Sover inte ens en powernap utan. Jag blev superdålig och lyckades dessutom pressa sönder flera tänder innan jag fick bukt med allt. Så till tandis och fixa dig en skena, men innan dess så finns det ju saker du kan göra för lindring. Tabletter hjälper endast om det är acitylsyra (albyl, treo etc) och då är det ändå bara lite. Ansiktsmassage på triggerpunkter är en bra utgångspunkt, likväl som att köra munjogging. Värm vetekudde alt använd antiinflammatorisk kräm på triggerpunkterna (obs dock ej vara i solen med den krämen på sen). Och så vila förstås! En fruktulös smärta när det sätter sig i ansiktsnerver. Jag lider verkligen med dig. Vill du har mer förklaring så har du ju mitt nummer – tveka inte att höra av dig vännen. Kram från Rektorskan

    • Tack snälla för dina tips!
      Just nu känns det lite bättre… men jag har en tid hos tandläkaren imorgon, jag går ju till specialisttandvården på sjukhuset fortfarande tack o lov.
      Ha en fin kväll!
      Kram Anna

  2. Som vabnligt Anna… så fint, ärligt och känslosamt du skriver! Och så är du ju en fena på att ändå fä det att låta “ognälligt” om det nu behöver vara “ognälligt”…det var inte så jag menade, äh jag tror du fattar 😉 Jag menar i alla fall att du är så himla klok och lyssnar på din kropp, “accepterar” (?) din smärta och oro, att du ändå lever och inte bara håller dig vid liv… Heja dig! =)
    Nej, man ska inte döma någon för man har ingen aning om vad folk gått igenom i livet, eller går igenom.
    Lexingtonbutiken är riktigt mysig att gå i. Förresten, vi åkte igenom “riktiga” Lexington, den amerikanska “byn” när vi var på USA-semestern för en månad sedan 😉
    Kram på dig och lycka till med undersökningen!
    /Maria

Comments are closed.