Det är det svåraste men det bästa som finns…

Heeeej,

Idag skulle jag gärna vilja prata om föräldraskap.
Jag pratar gärna och mycket om min dotter.
För hon gör ju mig så sjukt stolt många gånger.
För den fantastiska person hon är.

Jag brukar säga:
“Jag älskar dig för den du är som person, inte för det du presterar.”

Detta är något jag ofta säger de gånger när vi kanske haft en konflikt kring något.
För så klart har vi ju det. 
Hon är 12 år, snart tonåring, det är liksom oundvikligt.

Hon kom till världen med stormen Gudrun 2005.
Vi kämpade båda två må ni tro.
Det var en extremt traumatisk förlossning, man allt slutade ju väl ändå.
Vi var inlagda på neo i tio dygn och redan då visade hon prov på sin envishet.

Den där sonden satt inte långa stunder kan jag säga. 
Hon slet tag i den och drog ut den ur näsan! 
Ja, jag skojar inte, hon drog ut slangen 🙂

Efter mycket kämpande kom amningen igång och jag kunde amma henne istället.
Tack o lov fick jag fantastisk hjälp och stöd på Neo.

Ett barn stjäler ens hjärta med hull och hår. 
På en gång verkligen.
Och man är fast, hooked for life ♥

Detta barn….
Himmel så mycket som vi gått igenom.
Men med den äran får jag ändå säga nu.

Men ALLTID ALLTID ALLTID med stöd och hjälp från en kärleksfull familj och vänner.

I det läget tror man aldrig någonsin att detta barn kan komma
att driva en till vansinne senare i livet.
Men det är ju liksom min uppgift som mamma att rusta henne för livet och det som väntar.
Jag är skyldig henne att ta striden när hon kanske inte lyssnat ordentligt.
Spelar ingen roll vad det kan handla om, men det är min förbaskade skyldighet.

Fy bubblan vad det svider i mammahjärtat ibland.
Men samtidigt vet jag ju att jag gör henne världens otjänst om jag inte sätter stopp för vissa saker.
Jag gör henne en otjänst om jag inte tjatar hål i huvudet på henne om vissa saker.
För till slut fastnar det och vi kan ta oss an en ny utmaning.

För hur det än är så är det en utmaning att vara förälder.
Det är enligt mig, något bland det absolut S.V.Å.R.A.S.T.E som finns,
men samtidigt det absolut B.Ä.S.T.A som finns.

Jag ogillar verkligen starkt när vi hamnar i konflikt.
Men det är ju oundvikligt och vore ju helt klart märkligt om vi inte gjorde det.
Men i takt med att hon utvecklas som tjej och tonåring, så gör ju även jag det som mamma.

Jag älskar ju henne så det liksom tar tag i mig.
Och när vi haft en meningsskiljaktighet är jag väldigt noga med att tala om för henne
att oavsett om jag blir upprörd eller besviken så Ä.L.S.K.A.R jag henne alltid oavsett vad.
Runt månen och tillbaks igen.
Stjärnstopp.

Så är det ju bara.
Och jag kan bara göra så gott jag kan.
Så om jag gör allt för barnet som är mitt och vårt, ja döm mig icke för det.
Konstigt vore det väl annars.
Eller hur.

“Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.”

Så klokt citat.
Det vill jag rama in.
För det kan vara lätt att döma och tycka att “herrejösses som hon skämmer bort den tösen.”
Men ja, jag har ett barn.
Och jag kan inte få fler.
Så självklart gör jag allt jag kan för henne.

Men jag sätter gränser med.

Himmel så skönt det var att få skriva om det här ♥

~ Vill du berätta för mig om det svåraste och bästa med att vara förälder? ~

Önskar Er en fin onsdag!

♥ Varm kram Anna ♥

16 thoughts on “Det är det svåraste men det bästa som finns…

  1. Åh, fin du är Anna & jag bara vet att din dotter senare i livet kommer att vara oerhört tacksam för att du gav henne vägledning, fanns där, brydde dig om och älskade henne villkorslöst- även om ni stundvis inte alltid var överens.
    Jag har inte själv några barn men mina djur har jag älskat minst lika mycket och de är och har alltid varit nr 1 för mig oavsett vad som varit i livet och ibland får man minsann vägleda och uppfostra dem med litegrann 🙂 hehe
    Många kramar till dig denna dag mitt i veckan:- )

    • Tack snälla tina för dina varma ord.
      Ja, livet är inte lätt alla gånger och vi ställs inför nya utmaningar i stort sett varje dag.
      Hoppas du får en fin onsdag!
      Kram Anna

  2. Agnetha

    Ja, att vara mamma är inte lätt alla gånger. Jag har tre fantastiska barn som jag gör allt för och vill att de ska må så bra som möjligt. Man vänder verkligen ut och in på sig själv för att få allt att funka. Min äldsta blir 7 år till veckan och han kan stundvis göra mig helt galen. Mycket spring i benen och öronen verkar han helt ha kopplat bort 🙂 Men jag vet att han på skolan och hos andra uppför sig jättebra och är jättesnäll. Så det är väl bara att inse att det är mig som han sätter sig upp mot och ska visa att han vill bestämma. Troligtvis är det en naturlig fas i hans utveckling och att han törs vara så mot mig tolkar jag ändå som att han är trygg med mig, annars hade han inte tordats. Men när man är mitt i det är det inte alltid roligt. Och jag har två kvar som ska genom samma…..:). Tror inte man kan skämma bort barn med att ge dem för mycket uppmärksamhet. Däremot med en massa grejor, och det är kanske det barn som inte får uppmärksamhet får?

    • Tack för att du deade med dig av dina tankar Agnetha <3
      Och visst är det faser som de går igenom.
      Jag vet ju hur det var när min fialotta var sju 😉
      Samtidigt så rinner allt av en så snabbt när det kommer till sitt barn.
      Och jag tror du prickar helt rätt där på slutet...
      Min dotter har tom uppmärksammat det och sagt att hon får känslan av att någon kanske vill göra henne avundsjuk av något de fått.
      Då säger jag att det är inget hon ska bli avundsjuk på, utan bara säga "vad roligt och va fin den saken är" och inte tänka på det mer.
      Kram Anna

  3. Åååå älskade vännen… nu sitter jag och försöker äta lunch och tårarna strömmar o halsen är tjock…
    Mitt i min glad-dag…haha..
    Du träffar mitt i prick och det är som om jag skulle ha skrivit texten själv…allt stämmer…
    förutom syrgasen då…;)

    Men om föräldraskapet… vilket fint fint inlägg…och precis som agnetha tror så säger jag att precis så är det.
    man kan inte skämma bort sitt barn med för mycket uppmärksamhet…

    Jag önskar så att vi hade känt varandra den där första tiden och då när du behövde vänner som allra mest. ♥

    det svåraste med att vara förälder måste i alla fall vara när de blir vuxna och inte behöver en längre..
    Man känner sig stolt över att ha lyckats men den tomheten…den kommer ju att fyllas så småningom…men
    innan den gör det… det går inte att beskriva…
    Puss o kram finaste ♥

    • Ååååååå håååå… förlåt att jag först sabbade din gladdag..<3
      Ååå neeej, jag vill aldrgi att hon ska flytta, hjälp vad jobbigt det känns.
      MEN på något vis gör det att jag ännu mer vill vara sååå närvarande som det bara går.
      Å du hjärtat <3
      Puss o kram snäckan

  4. Åh så fint skrivet Anna! Jag håller med dig! Har egentligen inget att tillägga… Barn är ju en gåva, som inte alls är självklar… Klart vi ska vara stolta!
    Kram och tack för den fina läsningen!
    /Maria

  5. Inger

    Åh…Men såååå vackert skrivet. Vet inte riktigt mer vad jag ska säga
    Men
    .. Du verkar vara en otroligt fin och fantastisk mamma
    Lycka till med allt. Kraaaam Inger

  6. Vilket fint inlägg! Det svåraste tycker jag är att sätta gränser och samtidigt få barnen att förstå att man gör det för att man älskar dem och inte för att vara elak.

    • Tack snälla Hanna!
      Jag säger alltid efter en konflikt: “Oavsett vad så älskar jag dig alltid, vad det än är.
      Det är för att jag älskar dig så mycket som jag måste sätta gränser och rusta dig för livet”

Comments are closed.