Det där med att lämna ut sig…

Kvistar_1 Nejlikor

Heeeeej,

Idag känns det som att febern iaf velat lämna min kropp ifred.
Lakanen ligger i maskinen igen efter ytterligare en svettig natt.

När man som jag lämnar ut sig så här ibland, kan man ju undra
varför man vill göra det?

Varför är det så att man inte vill vara “till besvär” och inte tala om hur man mår?
Varför tror man att andra tycker att det är jobbigt att lyssna på vad man har gått igenom?
Kanske för att vi idag är så “drillade” att bara säga hur bra allting är hela tiden.
Men det är ju inte riktigt sanningen.

Vi har alla våra ups and downs.
Jag tillhör oftast kategorin “den som råkar ut för”.
Min syster “den som samlar ihop alla de som råkar ut för”.
Med det sagt menar jag inte att hon inte råkar ut för saker, för jo det gör hon tyvärr.
Men i vår relation är det hon som baddar min panna och
leder mig till röntgen eller vad det nu må vara.
Jag blir ganska liten i den situationen.
När kroppen tvärvägrar och man är så slut så man varken vet ut eller in.
Då är hon stark och vet vad jag behöver.
Och kan säga, “Nähä, du kör inte själv!”

Varför skriver jag då allt det här och lämnar ut delar av mitt innersta?
Jo, för att jag tror det är viktigt.
För mig är det viktigt.
Då får även jag det ur mig.
Jag som inte alltid har så lätt för att prata.
Men desto lättare för att skriva.
Det är viktigt att vi vågar tala om när vi inte mår bra.
Och hur det känns.

För hur känns det i ett mammahjärta när ens lilla stumpefi frågar:
“Mamma, kan man … du vet … av lunginflammation?”
Hon har tittat på Madicken och Abbe fick ju lunginflammation
och det var ju på vippen där…
“Nej, lilla hjärtat, jag kommer att bli bra snart. Visst de finns de som kan dö av lunginflammation, men då är man oftast väldigt sjuk i något annat innan.
Idag finns det sååååå mycket bättre mediciner än på Madickens tid”

Klart hon funderar och undrar. Eftersom jag varit så sjuk.
Men jag är ändå glad att hon lättar sitt hjärta och vågar fråga.
Så att hon inte ligger med dessa funderingar för sig själv.
För de viktigaste i ens liv när man är nio, vilka är de liksom?
Det är ju bara att tänka sig tillbaka när man själv var nio år…
Det är viktigt det där tror jag.
Att kunna referera till hur det var när man själv var där.
Eller att kunna leva sig in i en annan människas situation.
Att lyssna och ta på allvar.
Att kunna försöka förstå vad andra behöver i situationer som dessa.
När man finns till för varandra.
Och visst, den här gången var det återigen jag som landade tryggt och mjukt
bland alla de fluffiga kuddarna.

Det är därför jag tycker att det är så viktigt med engagemang.
För alla har inte det skyddsnätet som jag har.
Vem hjälper alla dem som inte har det?
Vem svarar på deras frågor och funderingar?
Vem håller handen och lugnar?

Det är saker jag funderar på idag.
Idag när jag återigen är så där ytterst tacksam för alla som finns för mig.
Att jag har mitt kuddhav.
Det borde alla ha…

Var rädda om Er!!!

♥ Kramar Anna ♥

Kvistar_2 Kvistar_3

10 thoughts on “Det där med att lämna ut sig…

  1. Så skönt att febern har lämnat dig. Hopas resten också släpper snart så du får må bra. En nära vän hade lunginflammation för några veckor sen. Gud så sjuk han var. Tog hand om honom en hel vecka. Vågade inte lämna honom. Många krya på dig kramar till dig.

  2. Hej rara!
    Sååå skönt att du känner dig piggare idag ♡
    Viket fint inlägg du skriver idag, jag läser nickandes och upptäcker hur ögonen tåras…visst borde alla ha en undrbart försående syster, en dotter som oroar sig och funderar, en man som tröstar och älskar en….ja åtminstånde någon att luta sig mot när det är vingligt på livets stig.
    Krya på dig kramar, Ing-Britt

  3. Tina

    Anna, du berör så med det du skriver, jag får tårar i ögonen. Blir glad att du nu verkar må lite bättre! Det är tur att du har en stöttande familj som månar om dig. Ta nu hand om dig på alla sätt och jag hoppas vi kan ses snart. Stor kram från mig/ Tina

  4. Usch och fy! Förstår dig precis vad du menar hur otroligt tacksam man är över sitt skyddsnät runt omkring sig. Jag har också en skör kropp som andra månar om bromsar mig när jag blir för ivrig, det är min stora last. Huvudet vs kroppen när huvudet är fyllt med energi men kroppen strejkar. Krya på dig och ta det lugnt och det är starkt och fint skrivet av dig hela tiden tycker jag.
    Kram Anki

  5. Hej,
    Visst är det så att vi inte kan vara på topp varje dag.
    Jag har problem med huvudvärk, men det är inte så farligt om man jämför med ditt…
    Jag tycker det är bra att du delar med Dig, om det känns rätt ska du det!
    Får jag fråga….har du bytt stamceller? Min pappa har gjort det för ca 2 veckor sedan. Han har varit sååååå dålig. Nu har det börjat vända äntligen.
    Om du vill & har lust får du gärna berätta lite om hur du upplevde det.
    Krya på Dig!

    Kram M

  6. Hej igen,
    Tack för ditt långa svar!
    Han har lymfom. Har fått tillbaka det 2.a gången. Första gången försvann det med cellgifter. Nu har han fått 4 stora & 4 små doser i Kalmar. Därefter tror jag det var 6 dagar i rad i Linköping, sista var en riktig monsterdos. Sen var det vilodag, därefter satte de tillbaka stamcellerna. Som var hans, han har alltså ingen donator. Efter det fick han åka till Kalmar så nu ligger han där på efterbehandling. Han är 68 år & i bra form. Hoppas verkligen att han får valuta för detta han nu går igenom…Jag kan inte ens föreställa mig hur det är men har förstått att det är väldigt jobbigt:((

    Men du. kära nån….Livet är så orättvist. FUCK CANCER. Det känns verkligen som att du är en fighter & att du är en positiv människa:) Man kommer långt med positva tankar tror jag. Så sorgligt det måste varit att få ett så grymt besked i din unga ålder & med en liten dotter….Kan tänka mig att du fått en annan syn på livet efter detta….
    Tack för att du delar med Dig!!!! Härligt att du har en sån fantastisk familj, vad vore vi utan dom!

    Kram igen, Malin

  7. Jag tycker som du Anna! Att man inte bara kan skriva om positiva saker när det inte är det, då ljugervi ju. Livet är ju inte bara ros utan en massa ris som vi alla måste ha för att vi ska uppskatta det goda i livet. Tyvärr får en del utstå mer än andra, men har man många runt omkring så kan det säkerligen kännas lättare, men för de stackarna som inga har, är det ju rena h vetet. Idag med alla sociala medier, ska det framstås som alla är så rika, har allt och är lyckligaste av allt. Additionsstress leder det till, eftersom det inte är sant. Ja en del har säkelrigen mer än andra, men tyvärr tror jag inte dom är lyckligare än andra heller.
    Tack för ditt fina inlägg och tur att du är på bättringsvägen.
    Kram Helena

  8. Tack snälla du.
    Hoppas verkligen att du mår bra snart och att eländet vänder. Det verkar nu för tiden vara “förbjudet” att visa sina negativa känslor och tankar. Men jag blir så arg, man måste få skriva och säga vad man känner. Alla mår inte bra jämt, vem tror det egentligen? Nä, vi lever inte i en drömvärld tyvärr.
    Jag själv får inte säga ett enda negativt ord om denna graviditet nu när jag äntligen efter 14år blivit gravid. Men alla graviditeter är ju inte lika och jag har verkligen mått skit och haft ruskigt ont hela tiden. Nä, jag ska vara tacksam och glad nu när det äntligen hänt säger de. MEN jag är tacksam och glad, men har ändå ont och mår skit. Det är tydligen förknippat med bara skit om man är lite negativ. Tragiskt hur folk ser på det.

    Nä, du ska självklart skriva av dig (tycker också att det är lättare) och du mår bättre av att göra det. Det är ju du, ditt liv och bara du som bestämmer det. Man ska göra som man vill och låta andra tycka som de vill.

    Många kramar till dig
    Teres

  9. Underbart att du är liite piggare igen <3
    Nu håller vi tummarna att du snart är på benen igen.
    Lilla Tyra gumman, klart hon undrar. Men som du sa är det jättebra att hon vågar fråga och inte ligger och grubblar och oroar sig när hon ska sova <3

    KRAM

Comments are closed.