Om att ha fixat nästan hälften

“Tycker du att det går långsamt?”
frågade sköterskan när hon lade om min picc-line igår…

Min spontana tanke var trots allt nej…
“Nej, jag fyller ju tiden med liv så mycket det går.”
Även om jag mår riktigt sopigt mellan varven så upplever jag inte att tiden går sakta.
Nej, tiden rusar fram och redan har halva detta året gått….
Tiden går och jag har ju klarat mig halvvägs genom cytobehandlingarna.

En behandlingsperiod är tre veckor och innebär inte “bara” dagen då man får kuren.
Det är ju egentligen det “lilla”.
Det är allt som händer med kroppen efteråt som många gånger är tufft att möta.
Men nu är jag som sagt halvvägs.
Igår gav söstra mi mig den sista sprutan för denna omgången.
Sprutorna som genererar värk from hell i kroppen, men som hjälper mitt immunförsvar.
Det blir sådan överproduktion av stamceller i kroppen och det är det som genererar värken.

Promenaderna hjälper mig något oerhört.
Det är en sådan frihetskänsla att gå gå gå…
Jag lyssnar på poddar, ler för mig själv och reflekterar över livet.

Jag lever och jag minns alla fina dagar och stunder.
Som igår kväll.
När söstra mi och våra tjejer var ute och åt på kvällen.
Lyckan att se två kusiner skratta och ha roligt ihop.
Lyckan att sen bädda ner dem i samma säng här hemma och pussa gonatt.
Lyckan att vara systrar.
Vi sätter så stort värde på det vi har.
Vi har gått igenom så mycket i livet att vi har vett att se till det vi har och känna glädje över det.
Två systrar i samma stad.
Med sina män på sommarstället snickrandes på en trall.
Det är fint det.

Å nu är hälften gjord.
Så nog ska vi fixa andra halvlek med.

Ta hand om Er kära vänner!
Skickar en midsommarhälsning från en pärla på östkusten imorgon.

Varma kramar Anna

Om att hitta en bra balans & tid för ultraljud

Hej mitt i veckan,

Känner sån glädje idag då jag vaknade innan sju och kände mig pigg och ville upp!!
Känslan att INTE vilja dra täcket över huvudet och sova vidare är underbar.

Jag tror kanske att jag har en förmåga att uppskatta saker som de flesta tar för givet.
För de är inte givna för mig just nu.
Lyckan bubblade till då jag drog på träningskläderna och gav mig ut på morgonkvisten.
Efter att ha avverkat 6 km kände jag mig hungrig och betydligt starkare än igår!
Yeeees! 🙂

***

Lilla duvan hon sov och vaknade först när jag hade ätit frukost 😉
Hon är en kvällsmänniska precis som mor sin och gillar att vara uppe och sova lite längre.

Idag ska vi städa golv här, sen är lägenheten ren inför midsommar.
Juvelens rum är enligt Baguan zonen för Hälsa i vårt hem.
Därför känner jag att det är extra viktigt att hålla ordning på hennes rum.
Inför sommarlovet gjorde hon en egen “ToDoList” och en av punkterna var att organisera i byrålådorna.
Den checkade hon av igår √
Det blev sån ordning må ni tro 🙂
Kanske har något med de där äpplena och päronen att göra ändå 😉

För hur det än är så vill man ju ha B A L A N S.
Balans i livet och balans i sitt hem.
Just i ett tonårsrum kan det ibland vara en utmaning…

***

Imorgon har jag tid för ultraljud av den där knölen vid op-snitten.
De ringde igår och hade en tid efter lunch.
Jag försöker att inte fundera allt för mycket, och tror att det är något som bildats efter tre täta operationer.
Sen åker vi direkt till min systers sommarställe där vi ska fira Midsommar med vänner, såsom vi gjort de senaste fem åren.
Äääääälskar traditioner ♥

– Hur firar ni Midsommar mina vänner? – 

***

Vet ni, jag ska rida på energivågen här nu och städa golv.
Sen ska min picc-line läggas om, i övrigt får vi se vad dagen har att erbjuda.

Önskar Er en riktigt fin onsdag!
Varm kram Anna

Om livet, familjen och min egen värdighet

Vilken dag är det idag…?
Tisdag tänker jag…
Maken som sa… “Ta nu en välbehövlig sovmorgon imorgon” innan han gick till sängs igår.
Jag vaknar alldeles vimmelkantig och inser att det är förmiddag…
Klockan visar på kvart i tio och både jag och juvelen har sovit länge.

***

Det blir ju en del kontraproduktivitet i kroppen just nu…
Värken gör att rundorna inte blivit så långa.
Och när jag inte rör på mig tillräckligt börjar benen krypa om nätterna.
Så nu sitter jag redo att ge mig ut för att rasta kilande ben, rastlös kropp och läka min själ.

Tårarna bränner ofta när jag känner mig otillräcklig och svag….
I nästa stund driver jag med mig själv och säger att “spöket behöver rastas…”
Vi har alla våra sätt, eller hur…
Det är så jag tacklar alla ups-and-downs.

Men även om kroppen åker berg-och-dalbana så behöver jag aldrig skrika “staaaaaaanna” i panik..
De tvära inbromsningarna blir istället till mjuka kuddar där mina nära fångar och säger:
“Vila dig, vi fixar detta nu…”

För min egen värdighets skull vilar jag en stund och sen tar jag mig upp på benen igen.
Det går inte i ljusets hastighet när jag stryker, dammtorkar eller bäddar…
Men jag vill göra det och jag accepterar att just nu tar allt tre gånger så lång tid.
Men det är ok.
Det är för min skull jag vill göra saker.
Jag vill känna att jag kan och orkar.
Jag vill ha kontrollen över cancern.
Det är jag som bestämmer.

I vår hall välkomnas man av en glaskupa med tre fina fiskar….
De symboliserar vår lilla familj.
Mamma – Pappa – Barn

Juvelen vår har gjort dem i slöjden.
För det mesta simmar vi ju åt samma håll, men hon är tonåring och då ska man vara lite motströms med.
Annars är något galet.
Tänker att det är så viktigt att hon får det utrymme hon behöver mitt i allt det här.
En tonåring är känslig och behöver lika mycket uppmärksamhet som alla bebisar och små barn.
De funderar och analyserar så mycket mer än vi kan ana.
De ser och hör så mycket mer än vi kan ana.
Det är så viktigt för mig att hon aldrig känner sig förfördelad på något vis.
För ju större våra barn blir, desto större blir deras funderingar….

Varje dag känner jag mig TACKSAM.
För det jag har är stort.
Vi, de tre musketörerna.
Och runt oss ett helt harem av KÄRLEK.

#tillsammansärvistarka

Med kärlek,
Anna