Om att ha planer för vardagsrummet

Hej hej 🙂

Visst är väl söndagar bra härliga ändå?
Jag börjar bli allt bättre på att varva ner och inte stressa upp mig för saker jag “borde” göra.
Och de där sakerna som jag anser att jag “borde göra” finns bara i mitt huvud, ingen annans.
Min man berömmer mig snarare när jag saktar ner istället för gasar.

För hur det än är så försöker jag se och dra lärdom av saker som händer i livet.
Varför har jag haft sådana enorma krav på prestation på mig själv?
Vet ni, jag tror att det bottnar i att jag tycker att jag blir en “bättre” människa ju mer jag presterar,
d.v.s sådant som i min värld varit mätbart.

Men med allt som hänt och den här senaste cancerresan har fått mig att reflektera mer.
Reflektera över vad som är viktigt på riktigt.
Och jag kan då komma fram till EN sak:
JAG VILL LEVA!

Och jag vill leva gott och må bra.
Få vara tillsammans med alla som jag älskar!
Och de älskar ju mig precis som jag är, inte för vad jag presterar.

Jag har ett brinnande intresse för inredning och design.
Att skapa ett harmoniskt hem är en process.
Hemmet är ju den plats där vi ska kunna koppla av och känna oss trygga.

Därför finner jag läran om Feng Shui så intressant.
Där hittar jag verktyg för att på mitt sätt skapa vårt hem.

Ju mer ordning vi har på saker och ju mer vi rensar bort desto lugnare blir jag.
Jag tycker om att ha saker omkring mig, saker som betyder något för mig.
Men jag har inget behov av att fylla alla våra skåp med saker som kan vara “bra-att-ha”.
I och med vår flytt från hus till lägenhet så har vi varit tvungna att rensa bort väldigt mycket.
Det har gjort att vi har inte så mycket saker “utifall att..”
Men att rensa är en ständig process och det får ta sin tid.

När jag bloggar eller skriver sitter jag med laptopen i knät i soffan…
Inte helt ultimat.
När maken behöver jobba hemifrån sitter han i en mindre ergonomisk ställning vid skrivbordet.
Älskar det skrivbordet – men tyvärr är det inte särskilt ergonomiskt som sagt.
Men, vi kanske flyttar till något lite större en dag och då vill vi ha skrivbordet.
Till dess får vi magasinera det helt enkelt.

För vårt vardagsrum måste även fungera som arbetsplats.
Så lite förändring är på gång här.
Inga stora förändringar, men ett nytt skrivbord och en bättre stol är snart på väg in.
Den uppmärksamme kanske också ser att våra sängbord hamnat här som sidobord till soffan.
Har länge velat ha “lampbord” så. 

Så medans livet går sin gilla gång har vi små projekt på gång.
Lagom stora projekt.

Så snart kan jag sitta vid ett skrivbord istället för i soffan där axlarna och nacken faktiskt tar stryk,
även om det inte är längre stunder…

Ta hand om Er och ha en riktigt fin söndag!
Varm kram Anna

Om att vara tonårsmamma när man får ett cancerbesked

Hej,

Det är lördag eftermiddag och jag lyssnar på alla som klappar fram alla ironmans och kvinnor
som just nu springer genom stadens alla gator….
Tänk att de nu hållit igång sedan klockan 07:00 imorse!

***

När vi i tisdags spelade in filmen med min var en av frågorna 
Hur är det att vara mamma när man får ett cancerbesked?

Jag kan ju bara svara utifrån min egen erfarenhet.
Sorgligt nog har jag erfarit detta två gånger i mitt liv.
Första gången vara juvelen bara 2,5 år och mitt enda alternativ var att jag skulle överleva.
Jag vågade inte ens tänka tanken att jag skulle försvinna….
Men jag skrev ändå ner min önskan om det hade gått snett….
Bara tanken på att skriva ner det var grymt.

När jag i år fick mitt andra cancerbesked är jag mamma till en tonåring.
En tjej som själv ska växa upp och bli kvinna.
En tjej som själv ska få bröst.

Hur hanterar man det som mamma?
Ja, det är naturligtvis si så där två miljoner tankar som rusar genom huvudet…
Men framförallt ropar både kropp och huvud NEEEEEEEEJ med stora svarta bokstäver!!!
Jag vill inte gå igenom det här igen….
Varför?

Jag har brutit ihop så många gånger.
Gråtit så många floder.
Visat hela känsloregistret.

Det är inte så lätt att hantera för en tonåring alla gånger.
Ibland har hon slutit sig och en gång brast det faktiskt för mig.
“Spelar det ingen roll om jag lever eller dör?”
Nästan skrek jag med tårar rinnandes på mina kinder…

Då öppnades hennes dörrar med och tårarna vällde ner på hennes lena kinder.
Vi satt tillsammans länge länge och jag vaggade henne i min famn.
Det var den bekräftelsen jag behövde där och då.

Vi har pratat om allt som hänt, jag har inte gjort det till något konstigt.
Vi har varit hos kuratorn tillsammans, hon och hennes kusiner har varit med på sjukhuset.
Hon och maken var med hos frisören när jag rakade av håret.

T I L L S A M M A N S har hela tiden varit ledordet.
Så.
Att vara tonårsmamma och få ett cancerbesked vänder upp och ner på livet för en.
Ett cancerbesked vänder upp och ner på livet för ALLA som drabbas.

Men jag har hela tiden varit öppen.
Visat ärren på min kropp.
Berättat om behandlingen och vad den för med sig.
Jag har försökt vara så närvarande mamma som jag bara kunnat.

Å jag älskar vår tillsammanstid.
Ibland är det så oerhört viktigt för mig att det bara är hon och jag.
Mor & Dotter.
Det får man känna – precis som det är viktigt att ha ensamtid med sin man.

Å det är lördag i augusti och min juvel är hos en kompis.
Snart ska jag hämta hem henne för vår tillsammanstid.
Hon & Jag.
Maken är i huvudstaden på konsert och har det bra med sin mamma, hennes man och sin syster.

Det är verkligen fint så.
För LIVET är HÄR och NU.

Ha en bästa av lördagskvällar vänner!
Varm kram Anna

Om hur går det med hormonbehandlingen?

Heeeeej där,

Sommarlovet sjunger på sin allra sista refräng och livet ska snart återgå
till rutiner och vardag.
Men tills dess suger vi ut det sista av dessa härliga augustidagar.

Vi började denna fredag med ett gemensamt milonpass dottern och jag.
För nu är alla TRE i familjen igång på gymmet och det är såååå skönt.
Maken har just varit hemma och vänt efter jobbet då han gör sitt pass nu.
Vi gör det för att må bra och så blir det ett gemensamt intresse med.

Vår juvel är 13 år och då får hon träna tillsammans med någon av oss.
När hon fyller 14 “räcker” det med att vi är på gymmet samtidigt, men vi kan träna olika aktiviteter.
Först när hon är 15 får hon gå och träna själv.
Jättebra tycker jag!
På det här viset får vi in träning som en naturlig del i livet.

När vi hade duschat bestämde vi oss för att köpa med oss en god lunch och cyklade ner till 
badstranden. 
Vindarna är friska idag, men än är de sommarvarma.
Mätta och belåtna la vi oss ner och lyssnade på en podd och bara kopplade av.
Och just det lärde jag mig idag.
Återhämtning och vila är inget vi behöver förtjäna, det är något vi bör få in som en naturlig
del av våra liv. 
För om vi hela tiden måste prestera och jobba jättehårt för att förtjäna vila kommer vi sällan dit…
Återhämtning behöver vi för att få balans i våra liv.

Så… nu har jag ju undvikit frågan till slutet på det här inlägget….
Det går väl upp-och-ner kan man säga.
När jag träffade en fin vän i veckan frågade hon hur det gick med sömnen..?
Då svarade jag att det var ok, jag vaknar varje natt, men somnar om efter en del vridande…
I natt var det i ärlighetens namn gräsligt.
Jag var vaken i timmar… snurrade, var uppe, tog alvedon, snurrade….
Somnade först när jag hörde maken gå upp för att göra sig i ordning till jobbet…
Nästa gång jag tittar på klockan är den nästan tio….!!!

Det hör inte till vanligheterna att jag sover så länge kan jag säga….
Men jag var helt enkelt väldigt trött.

Vallningarna då..?
Det är ganska ok faktiskt.
Jag blir väldigt varm ibland, men inte så att jag blir sjöblöt hela jag.
Inte som det var den första veckan när jag duschade minst tre gånger om dan…
Men eftersom jag tränar en del så tror jag att det hjälper.
För vi varvar ju med konditionspass oxå och då svettas vi så det sprutar om oss 🙂
Ett sånt pass var vi på igår maken och jag.
Något som kallas för The Trip, där man cyklar i en slags fiktiv värld projicerad på väggen – 
så kul och så effektivt!! 🙂

***

Så.
Det är sommarlovets sista fredag och vi kör en ganska chill variant på den här dagen.
För att vi känner för det och behöver det.

– Vad gör ni en augustihelg som denna? –

Ta hand om Er!
Varma kramar
Anna

Om tacksamhetens lov

Heeeej,

Det är måndag och många av er har säkert varit på jobbet.
Jag har tränat och samt träffat kuratorn på bröstkliniken.

Än en gång vill jag hylla den fantastiska vård vi har i vårt Landsting.
Jag erbjuds verkligen alla slags hjälp som man kan få.
Jag blev i ett tidigt skede tillfrågad om jag ville ha kuratorskontakt.
“Ja tack, jättegärna.” 
Nu har jag haft kontakt med henne i mer än ett halvår.
Ett halvår är ju inte så lång tid egentligen.
Men ibland kan det ju onekligen hända väldigt väldigt mycket på ett halvår.

Hos henne får främst jag tillfälle att tala om allt som hänt.
Men jag har även under ett antal tillfällen haft med mig min man, dottern och min syster.
För det som händer drabbar ju alla, även om jag bär det i min kropp.
Eller förlåt:
Det var jag som BAR det i min kropp.
Vilken känsla det är att se det så!

Många gånger känner jag en tacksamhetsvåg skölja över mig.
Jag har sååååå mycket att vara tacksam för.

“Jag tror att möjligheten att prata, kärleken från alla nära och mitt eget sätt att se på saker hjälper mig.”
Så sa jag till kuratorn idag.

Jag tror på att våra mindset kan hjälpa oss igenom svårigheter.
Jag tror även på att tillåta sig att bryta ihop hjälper.

Om någon utmanade mig skulle jag utan tvekan ställa mig på torget och skrika:
“Jag omfamnar och älskar verkligen LIVET!”
För det gör jag.

Livet är HÄR och NU – vad som händer SEN har ingen av oss någon aning om.
Därför tror jag så starkt på att min egen inställning samt utstrålning är av betydelse.
Livet ger och tar – det är inte någonstans direkt rättvist, men det har aldrig någon lovat oss heller.

Jag har ett ansvar att göra det bästa av min tid här på planeten.
Men jag har även ett ansvar gentemot mina medmänniskor.
Det är inte särskilt klurigt faktiskt.
Det är ungefär lika enkelt som att 1+1=2

Ju mer kärlek och värme jag själv kan sprida, 
ja då får jag ju minst lika mycket om inte mer tillbaka.
Det är inte klurigare än så.

Sen har vi alla dåliga dagar – men då är det bättre att bekänna färg.
Det fick jag göra igår – och då behövde jag lite respit och lite tid för mig själv.
Det behöver alla emellanåt.

Så om vi varje dag försöker tänka på vad vi är tacksamma över tror jag livet blir lite varmare.
Om vi fokuserar på det vi har här just nu – istället för att planera för en framtid som kanske är en utopi?
Jag menar inte att man inte ska se framåt eller göra upp planer – men man kan inte leva sitt liv i sen:et.
Tänk va jobbigt det blir om planerna ändras.
Vi behöver vara flexibla inför vad livet för med sig.

Idag är jag pepp.
Imorgon är en spännande dag för mig.
Jag har fått äran att spela in en liten film där jag får dela med mig av mitt liv och mina erfarenheter.

För det som har hänt har hänt – och nu tar jag tillfället i akt att göra något bra av det.
Jag vet hur det är att kräla i dynga och geggamojja – men nu gillar jag ju inte att vara smutsig (skämt åsido;))
så jag har med bästa stödet rest mig igen. Och igen. Och igen.

Så.
“Nu ska vi gå och och tacka livet du och jag – den lilla tid som vi har här…”
Gör dig själv den tjänsten.
Gör det till en vana att varje dag notera vad du är tacksam för.

Tack för att just DU läser och följer mig i mina tankar genom livet.
Med kärlek,
Anna