När man vackert får acceptera…

Hej Alla Fina,

Likt en växt som man tar hand om växter snart nya gröna spröda blad ut igen…
Men just nu gror knopparna lite försiktigt bara på insidan och jag måste vårda,
vattna, vänta ut och behandla varsamt för att återhämta mig igen.

Hade jag kunnat välja skulle jag bara velat studsa upp, skaka av mig och sen vara på banan igen.
Men det blev som en kollaps där i torsdags.
Och sen tar det nån dag innan det landar i en och man tillåter sig att släppa garden.
Så min kropp ger mig de tydligaste av signaler just nu.
Migrän, värk i kroppen, tungt i bröstet och fruktansvärt trött.

Så jag har bestämt mig för att stanna i laddningsstationen ett par dagar till.
För så fort jag försöker köra “unplugged” laddas batteriet ur på en gång…

Jag har lärt mig det här om mig själv.
Det är så det är för mig.
Men för den sakens skull känner jag ändå att det är sorgligt.
Jag vill inte ha det så, men jag får faktiskt vackert acceptera det.
Vem vill inte hellre vara superwoman som klarar allt och lite till utan minsta ansträngning…?

Livet lär oss hela tiden.
Just nu lär jag mig att försöka ta det lite vackert.

Men en sak är säker,
Jag är enormt ödmjuk inför responsen jag fått.
Den är så otroligt överväldigande.

Ta hand om Er!
Kram Anna

Som en kraftig baksmälla…

Från djupet av mitt hjärta

T A C K

Jag vet inte riktigt hur jag ska TACKA Er alla för den värme och det fantastiska stöd.
Jag är verkligen helt och totalt överväldigad.
Och jag är verkligen så varm i hela mitt hjärta.

Ni skulle var och en få en vacker blomsterbukett om jag kunde…

Lite väntat vaknade jag med ett sjudundrandes migränanfall i morse.
Jag tryckte i mig vad jag kom över, det som hjälper bäst är Zomig Nasal,
som är ett nässpray mot migrän.
Biverkningen är dock att jag får ont i hela kroppen efteråt.
Så just nu har jag frossa och hela min kropp är alldeles öm.
En rejäl baksmälla helt enkelt.

Så denna stormiga novemberlördag får helt enkelt bli en kurerande sådan.

Återigen T A C K fina fina ni.
Ta hand om Er!

Stor varm kram Anna

Att berätta om ett trauma


Bilder från ett reportage i Amelia november 2006, 6 månader innan jag blev sjuk.

Heeeej,

Det är fredag i november och solen lyser där ute.
Men idag blir det ingen löprunda för min kropp säger stopp.
Huvudet säger stopp.

Igår var jag nämligen på gyn och skulle kolla upp varför jag haft blödningar.
Varför kanske ni undrar?
Efter alla starka cellgifter och transplantationen är jag steril.
Jag har ingen mens.
Däremot äter jag östrogen eftersom min kropp inte kan tillverka det.
Östrogenet gör så att vi kvinnor inte blir bensköra.
Jag är och var ju helt enkelt för ung för att komma i klimakteriet redan vid 30+.

Jag är alltid extremt rädd och orolig när jag ska upp i gynstolen.
Men rädslan för att något skulle kunna vara fel tar över så jag gör det.
Håller i stort sett andan och andas inte förrän jag sänks ner…

Igår fick jag en panikattack.

Jag skakar fortfarande av händelsen, men jag vill gärna berätta.

Läkaren ville göra en biopsi på livmodern för att vara på säkra sidan.
Med tanke på min bakgrund tar de alltid det säkra före…

Hon ringde efter en sköterska som skulle hjälpa till.
Redan nu började paniken komma klättrandes inom mig.
Ljudet av sprutor och redskap mot varandra…
Jag försökte andas, men började nog hyperventilera.
När hon skulle sätta bedövningen förstod sköterskan att jag behövde lugnas.
Hon hämtade lustgas.
Tårarna rann och kroppen skakade.
Men jag vill ändå göra det för hur skulle jag kunna förlåta mig själv om det var något..?

Jag andas och andas i masken.
Trycker den mot munnen.
Sköterskan säger:
“Sänk ögonlocken”
Håller krampaktigt i henne.
Stackarn har nog blåmärken idag… 🙁

De märker att jag hyperventilerar i masken  och ber mig ta det lugnt.
Helt plötsligt är det bara som en blixt i mitt huvud och jag förflyttas tillbaka till förlossningsrummet.
Den paniken jag kände där ville jag aldrig uppleva igen.
Sugklockan som lossnade gång på gång.
Plastförkläden med blod.
Gummistövlar…

Jag drabbas av total panik och krystar tydligen ut alla redskap….
Jag skakar och gråter.
Sköterskan omfamnar mig och håller mig trygg.
Jag fortsätter andas lustgas och till slut lyckas de trots allt ta biopsin.
Och jag bryter ihop….

Paus.

Jag får lägga mig i ett vilorum och ringer efter min man.
Jag berättar för sköterskan om mitt trauma i förlossningsrummet.
Den dåvarande maken som varit otrogen och levt dubbelt med en annan kvinna under min graviditet.
Jag hade inte kraft att föda, mitt lilla barn hade inte tillräcklig kraft att ta sig ut.
Han satt på en stol bakom mig och sa absolut ingenting under alla dessa traumatiska timmar i förlossningsrummet.
Han var nollställd.
Min trygghet där var min systers svägerska som är barnmorska.
Men det är en läkare som får förlösa mig eftersom de får ta till sugklockan.
Mitt barn är medtaget när hon väl kommer ut och hennes hjärtljud lite oregelbundna.
De springer iväg med henne.
Blodig och liten.
Jag skall fortsätta att krysta ut resten och sen bli ihopsydd.
Efteråt är jag helt blåslagen i mitt underliv.

Jag föder en dotter den 10 januari 2005.
Vi fortsätter vår kamp på Neo i 10 dygn hon och jag.
Mannen är inte särskilt närvarande.
Han åker till sin andra kvinna 50 mil bort medans vi kämpar om livet med blodtransfusion och sondmatning på neo.

Det här är bara korta drag ur mitt trauma.
Så som jag orkar skriva om det just nu.
För jag skakar hela jag.

Jag har accepterat och gått vidare.
Jag har en familj.
Dottern har en pappa – för det biologiska bandet är inte alltid det starkaste.
Mamma och pappa blir man för att man vill vara det.

Förlåtit?
Det är svårt att förlåta nån som aldrig bett om förlåtelse.

Så jag lever med mitt trauma, och jag vet inte när det kan dyka upp och spöka för mig.
I mina drömmar eller i en pressad situation.

Nej, han slog mig aldrig fysiskt.
Då hade jag kunnat ställa honom inför rätta.
Men de här psykiska menen får jag leva med.
Och många andra med mig.

Mitt öde är inte värre än någon annans.
Men mitt öde är mitt och ibland får jag lida om igen.
Livet är inte rättvist men jag är inte bitter för det.
Jag har ett bra liv idag.

Men just nu får jag samla ihop mig själv igen.
Och just det känns.

Min man kom och hämtade mig på sjukhuset.
Körde mig till min syster där jag kunde vila.
Våra flickor skulle rida så min juvel såg ju att jag inte mådde bra.
När jag berättat och jag avslutade med att :” det var inte helt normalt…”
Då säger hon:
“Mamma, du är inte normal, du är fantastisk”

Jag känner något så stort inom mig.
För jag lever med lyckan att ha henne i mitt liv varje varje dag alla dagar i veckan.
Älskade älskade barn.

Tack för att jag fick dela detta.
Ta hand om Er och varandra.
Varm varm kram Anna

Att erkänna ett vemod…

Hej där,

Jag tror vi alla brottas med tankar som inte känns riktigt tillåtna.
Vi förväntas “gilla läget” och vara glada över att saker ändå gått bra.

För det har det ju.
Huset är sålt och vi är på väg.
Men självklart finns det ett visst vemod att den här julen
inte blir särskilt “julig” här hemma.
Jag som gillar att pynta och fixa.

Hela december blir ju som ett enda stort flyttkaos för oss.
Det är klart som korvspad att det känns en smula i hjärtat.
Och ibland får man lov att tillåta sig att känna så.

Julen är ju så väldigt speciell ändå.
Men i år blir den helt enkelt på ett helt annat vis.

Och så klart kommer den att bli fin på andra sätt och vis.
Vi kommer njuta av julstämningen hemma hos våra nära och kära.
Men det vore lögnaktigt av mig att inte säga att jag känner ett visst vemod.

Men planen är klar och det är skönt att ha en sådan.
Den 3 januari är flyttlasset bokat.
Då kan vi fira makens födelsedag dan efter inne i stan.
Gå på restaurang och faktiskt skåla lite båda två.
Gå hem.
Och andas ut.
För det är hektiskt nu.
Det är det.
Att flytta är inget man gör på en kvart.

Men vi är ju där snart.
Som dottern sa:
“Vi springer ett lopp mamma, och snart snart, alldeles snart springer vi i mål…”
Kunde inte sagt det bättre själv, för exakt precis så känns det.

Ville bara få lätta mitt hjärta lite…
Varm kram Anna