När man landar lite i tankarna…

Hej alla vackra människor,

Tänk att man kan bli så kärleksbombad ♥
Jag är varm ända inifrån och ända ut i hårtopparna.

De vackraste kommentarerna, sms, meddelanden, samtal…
Jag är verkligen omgiven av så mycket värme.

T A C K från djupet av mitt hjärta

Idag har jag valt att sysselsätta mig lite och det har känts bättre.
Både skingra och fokusera tankarna.

Just nu tänker jag att det är livet som ska skrämmas…
Men nog är jag väl rädd om livet, tänker jag…?

All den respons jag fått gör mig stark.
Övertygelse kan ibland försätta berg.
Tack för all kärlek och styrka ni ger mig.

Varma kramar Anna

Att sväva i ovisshet…

Heeeeeej,

Sitter än i pyjamas och morgonrock här i soffan.
Huvudet har molt av huvudvärk av och till några dagar nu.

Det är ovissheten som stressar och tynger mig just nu.
Och jag tänker att jag mår ju bäst av att vara öppen så jag ska berätta varför jag svävar i ovisshet.
Det är min kropp det handlar om, men så klart drabbar ovissheten ALLA omkring mig.

Jag vill inte dra några förhastade slutsatser eller måla fan på väggen.
Min tro och övertygelse är att det inte är något.

MEN.
Det det handlar om är detta.
Sent i torsdags kväll ringde gynläkaren.
Ni förstår säkert själva att hjärtat stannade där en stund när hon ringer efter klockan sex på kvällen.
Det gällde biopsin de tog på min livmoder för ett tag sedan.
Den väldigt traumatiska upplevelsen ni vet.
Tack vare eller på grund av min sjukdomshistoria så undersöks mina prover ännu lite mer djupgående kan man säga.
Inte för att jag är mer viktig än nån annan, utan snarare för att jag löper större risk.
Iaf…
Då färgar man min blodplasma för att se om det finns förändringar.
Vilket de fann…
Förändringar i min blodplasma.

Det behöver absolut inte betyda någonting, men ytterligare prover har tagits för att se om det är något som är fel.
Igår berättade jag det på jobbet och då brast det för mig.
Jag orkar i ärlighetens namn inte brottas med så mycket mer just nu.
Det är tillräckligt som det är…
Och då berättar jag ju ändå inte allt, även om jag är väldigt öppen och personlig.

Så.
Jag svävar i ett tillstånd av ovisshet.
I väntan på provsvar.

Helt ärligt så funkar inte min hjärna som den ska just nu.
Jag kan överhuvudtaget inte fokusera på jobbet och få saker gjorda rättssäkert…
Eller ha huvudet på skaft för att lära mig ett nytt system.

På en gång slöt mina närmsta kollegor upp.
Varma kramar och ögon som möttes i samförstånd.
Att “Anna, det här är inte viktigt nu, ta hand om dig själv”

Så det släpper jag.
Ingen av oss är oumbärliga på ett jobb.
Det finns inget som är viktigare än att få må bra.

Det smärtar mig att jag än en gång gör min familj orolig.
För aldrig har jag burit något själv – det har vi gjort tillsammans.
Jag har tagit behandlingen, men ALLT annat har skett av gemensam kraft.
Men som jag önskar att detta slags ljus inte behövde riktas på mig.
Jag kan stå i centrum – men inte av denna anledning igen….

Samtidigt är jag ju TACKSAM för att jag har den familj och de vänner jag har.
De bär mig genom det som är svårt i livet.
Så som jag hoppas att jag kan göra för dem när de har det svårt.

I mitt huvud hör jag mantrat som jag tatuerade in när jag läste Lotta Grays bok:

You can.
End of Story.

Och jag kan mycket. 
Men jag måste varsamt hushålla med den energi jag har just nu.
Därför har jag tagit kontakt med min läkare.
Jag måste helt enkelt pausa lite, för att orka ro allt i land.

Men ovissheten skrämmer mig.

Kram

Döstäda…

Läser boken “Döstädning- ingen sorglig historia” av Margareta Magnusson på kvällarna.
Som jag lånat på biblioteket – för när jag läst den behöver jag ju den inte mer.

Hej där,

Det blir lite sporadisk uppdatering här nu ett tag då vår tid fördelas mellan
huset och lägenheten. 
Huset är väl än så länge mest “hemma” men just nu är vi lite “hemlösa” –
kan man säga.
Alltså hemlösa som att vi inte riktigt känner oss hemma nånstans just nu.
Huset töms allt mer och liksom “avidentifieras” från oss.

Vi är ju på vägen “till något “ nu.
Vi ska skapa oss ett nytt hem inne i stan.

Idag håller jag till här i huset och maken är inne i stan.
Vi har haft mor och far här över helgen och pappa och jag har målat.
Vi är klara med köket, vardagsrummet och den stora hallen.
Mamma har fixat med tvätt, lagat mat och umgåtts med skatten.

***

Jag har även namnsdag i dagarna två och har blivit uppvaktad med såååå fina presenter.
Älskar presenter – vem gör inte det? 🙂

***

Jaaaaa ni, lite så här ser det ut här….
Skåp rensas ut och jag kommer köra iväg med ytterligare lass till stadsmissionen imorgon.

Man kan verkligen säga att jag döstädar nu.
Jag har slutat räkna för lääääänge sen.
Men det är inte det som har nån betydelse.
Det som är viktigt är att vi skapar rum för liv.
Ett liv som blir lättare och inte så fyllt av saker.
Saker som vi inte behöver.

För man ställer sig verkligen den frågan gång på gång:
VAD SKA JAG HA DEN HÄR TILL?
BEHÖVER VI DEN HÄR?

Många önskar att de hade energin att göra denna resa som vi gör.
Jag skulle gladeligen hjälpa till (sen när vi är klara så klart ;-))
MEN,
Frågan är nog snarare om nån vågar?? * ha ha ha*
För jag är ganska skoningslös.
Men ja, det tar massor av energi att gå igenom sitt hem så här.
Men ändå sååå värt det.

– Skulle du våga anlita mig till att hjälpa dig att rensa och få mer ordning hemma? –

***

Nu ska jag bära ut skräpet i garaget och det som ska till Stadsmissionen i bilen.
Sen beta av tvätten och städa av.

Ha en fortsatt fin 2:a advent!

Varm kram Anna